Diktaturer föder inte författare
Bildmaterial
Anders Bodegård, Agneta Pleijel och Henrik Holmberg under en diskussion i den vitryska montern på Bokmässan.
Anders Bodegård, Agneta Pleijel och Henrik Holmberg under en diskussion i den vitryska montern på Bokmässan.
Konsument. Diktaturer föder författare, konstaterade jag när Herta Müller vann Nobelpriset. Lite krasst tänkte jag att Herta Müller hade nått stor internationell framgång genom att omvandla obehagliga livserfarenheter till kreativitet och vackra poetiska omskrivningar av hemskheter. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur Herta Müllers författarskap – och litterära karriär – skulle ha sett ut om hon inte hade vuxit upp i den rumänska kommunistdiktaturen
Men även om diktaturen som fenomen går som en röd tråd genom hennes produktion har hon inte bott i en diktatur sedan 1987. Numera säljs hennes tidigare förbjudna alster som pocketböcker i var och varannan rumänsk tidningskiosk. När vi talar om en europeisk totalitarism talar vi inte längre om det kommunistiska Östeuropa, utan enbart om Belarus, Vitryssland.
Det är på ett seminarium på temat ”Litteratur och yttrandefrihet i Belarus” som jag inser hur naivt jag har romantiserat sambandet mellan förtyck och litterärt skapande. På scen är flera av Belarus främsta författare; Svetlana Aleksijevitj, Barys Pjatrovitj, Artur Klinau och Andrej Chadanovitj.
Alla har de personliga erfarenheter av att verka som skribent i Aljaksandr Lukasjenkas Belarus, där klimatet har hårdnat efter valet i fjol. Men de har i alla fall möjligheten att vara på plats i Göteborg, det har inte deras kollega Vladimir Nejklajev som efter att han ställt upp som presidentkandidat blev brutalt misshandlad och slutligen förd till ”statssäkerhetsfängelset” i Minsk. Han riskerade 15 år i fängelse, men fick efter en rättegång i maj villkorlig dom. Regimen har uttryckligen varnat honom för att lämna landet, den kan när som helst plocka in honom i fängelset igen.
Det är Svetlana Aleksijevitj som får mig att rodna av skam.
”En romantisk attityd [till diktaturen] är brottslig”, säger hon syrligt i en replik till poeten tillika den PEN-ordföranden Andrej Chadanovitj som hon menar tar alldeles för lätt på tillståndet i Belarus.
Men Andrej Chadanovitj rodnar inte. Han har precis fått svara på frågan om hur det är att skriva under rädsla och dragit paralleller till sagovärlden. Till en scen ur Harry Potter där Harry och hans klasskamrater på trollkarlsskolan under en lektion i magi får i uppgift att föreställa sig den de är mest rädd för – men på ett skrattretande sätt. Andrej Chadanovitj har implementerat samma teknik säger han. Han skrattar åt makten och fortsätter att skriva.
”Som poet kan du tillåtas ett romantiskt förhållningssätt till livet”, kontrar Svetlana Aleksijevitj.
Jag har aldrig levt i en diktatur så jag har egentligen ingen aning om vad de pratar om, men jag tänker att jag kan förstå varför Andrej Chadanovitj hanterar situationen som han gör. Att han har kommit till en punkt där han inte längre orkar vara ständigt rädd, ledsen och arg. Och då kommer skrattet. Det där skrattet som alltid kommer vid fel tillfälle, när orden har tagit slut.
Men än mer förstår jag Svetlana Aleksijevitjs uppgivenhet. Övriga Europa har kanske inte skrattat, men uppenbarligen inte insett allvaret. Hur går det annars att förklara att det fortfarande finns en diktatur i Europa år 2011.
Nej, diktaturer föder inte författare, konstaterar jag medan mina kinder bleknar. Men som författare i en diktatur är det oundvikligt att inte skriva om den ständiga fienden.
”I demokratier går litteraturen sina egna vägar. I diktaturer däremot har den inga andra val än att gå verklighetens galna vägar: omyndigförklaring och dödsskräck finns alltid där”, sa Herta Müller i sitt tal när hon invigde bokmässan i Göteborg i torsdags.
Hon fortsatte: ”Om man inte skulle skriva om detta, varför skulle man då över huvud taget skriva.”
Några timmar senare, när Herta Müller mötte pressen, frågade jag om hur hon såg på det faktum att hennes litteratur var en produkt av det hon mest av allt hatade.
”Det är inte så konstigt. All litteratur kommer från ett hörn där författaren känner sig skadad, plågad och sönderbruten”, svarade hon.
”Författaren väljer inte själv temat, utan temat väljer författaren, oavsett om det är privat eller statligt påtvingat.”
Herta Müllers författarskap hade klarat sig bra utan Ceauşescuregimen. Hade hon inte varit med om diktaturens förtryck hade hon skrivit om andra livserfarenheter.
Och hade inte Belarus fortfarande varit en diktatur hade Andrej Chadanovitj, Svetlana Aleksijevitj och deras kollegor ändå gästat bokmässan, men med andra böcker.
Att romantisera diktaturen är inte bara fel, det är urbota dumt och farligt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus