Att vara morgon-trött är inte det samma som lat
Frederick Beal. Det talas så mycket om individualism i vår tid. Att man själv ska få välja och ta ansvar. Och det är i grunden bra. Problemet är bara att den individualism som predikas av vissa politiker bara tycks sträcka sig till ett fåtal områden. Men när det gäller till exempel arbetslivet, så har inte mycket hänt de senaste decennierna.
Häromveckan såg jag ett tv-program som tog upp hur olika människor kan vara när det kommer till dygnsrytm och därmed också arbetslivet. Det finns till och med en förening som kallar sig B-samfundet och vill lansera teorin om att vissa människor, A-människorna, är morgonpigga men kvälls-trötta, medan B-människorna är morgon-trötta men kvällspigga. Därför, menar de, borde även samhället acceptera att det finns vissa biologiska skillnader mellan människor och att arbetslivet borde anpassas efter individen istället för tvärtom.
Varför måste vi egenligen fortfarande leva i fabriksvisslans skugga? Vi har på många sätt lämnat det industriella samhället bakom oss, men vår syn på arbete och arbetstid lever kvar i det förra århundradet.
Vissa människor mår bättre av att ta det lite lugnare på morgonen och arbeta från förmiddagen fram till lite senare på kvällen. Det är inte något konstigt med det och det betyder inte att de är lata. Vi är bara olika. En sann individualism hade bejakat varje individs olikhet. Men arbetslivet är fortfarande ett område som inte har förändrats särskilt av nya tankesätt. Vi har fortfarande ganska rigida åsikter om vad som utgör en arbetsdag och hur lång en arbetsdag ska vara. Detta är inte några, en gång för alla fastslagna sanningar. De är anpassade efter en svunnen tid.
När nu båda föräldrar i en småbarnsfamilj förvärvsarbetar (i de flesta fall är det så), vore det väl vettigt ur flera perspektiv att ge människor tid att få balans mellan arbete, privatliv och familjeliv. Det är så populärt att tala sig varm för frihet i ekonomin och om en ständigt ökad tillväxt, borde man inte då också inse att människor som själva får bestämma över sitt arbetsliv blir mer effektiva, motiverade och inte minst harmoniska. Är det viktiga att alla ska vara på jobbet exakt samma tider och jobba ett visst antal timmar? Eller kan man få önska lite valfrihet även i denna fråga? Istället för att sitta som packade sillar i bilar och bussar i ottan.
För som den judisk-amerikanske författaren I. B. Singer säger: bara småfisk simmar i stim.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus