"Ett välformulerat löfte ansåg jag då. Ett otroligt mesigt löfte konstaterar jag idag"
Elin Wrethov.
ELIN WRETOV. ”Det här ska bli den första nyårsafton som jag kommer ihåg. Jag har däckat varje år innan fyrverkerierna. Det här ska bli den första som jag minns”.
Ynglingen på sätet bredvid som, förmodligen i brist på alternativ, utsett mig till sin förtrogne, stirrar mig i ögonen på ett sätt jag misstänker ska verka övertygande. Jag tror jag ler lite.
Scenen utspelar sig på ett tåg till Malmö för några år sedan. Jag kommer att tänka på killen så här i nyårstid. Jag undrar hur det gick för honom. Med tanke på att han några stationer senare avslöjade att colaflaskan han sippat på under hela resan i själva verket innehöll en väl komponerad blandning av rom och den svarta läskedrycken verkar oddsen sådär.
Men vad vet jag. Nyårstider är nystartstider. Magiska tider. Kanske stod killen några timmar senare huttrande och omtöcknad under ett raketregn med polarna bredvid skrålandes fram en nedräkning, när en superdupersnygg flicka i folkvimlet plötsligt log tandkrämsreklamblixtrande mot honom. Kanske slog klockan tolv precis när han kastade sin billiga champagne i backen och föll i hennes armar. Kanske började hans nya liv där. Kanske.
Fast förmodligen var det mest kallt.
Det är något krampaktigt över nyårsaftnar. Man står och ler och skålar medan man längtar efter att raketerna ska sluta regna så att man kan gå hem, gå in, värma sig. Samtidigt vill man inte äventyra starten på det nya året. Det är som om en plötslig vidskeplighet kommer över en, som om själva formuleringen av nyårslöftet och de första skälvande minuterna av det nya året blir avgörande för alla de kommande 365 dagarna.
Förra året stod jag på ett lite avsides torg i Prag och lovade att 2007 skulle bli året jag ”ansträngde mig mer”. Ett välformulerat löfte ansåg jag då. Ett otroligt mesigt löfte konstaterar jag idag, fullkomligt otillämpbart och omätbart.
Ett nyårslöfte ska vara konkret, det ska vara ”gå ner tio kilo i vikt”, ”börja sjunga i kör”, ”säga surgubben i mataffären ett sanningens ord”, ”lägga mig före klockan tolv varje kväll”, ”måla om badrummet”, ”färga håret”, ”säga upp mig från jobbet”, sådana saker.
En av mina bästa vänner sa upp sig och slutade sitt jobb strax efter nyårsafton 2007. Hon bytte ett fullt respektabelt arbete på en statlig myndighet, mot ett osäkert liv som egenföretagare. Nu, tolv månader senare, är hon coach, med egna betalande klienter. Jag är full av beundran.
Min egen fasa är att vakna en morgon i en grådaskig framtid, ledbruten och skrynklig, och inse att det är försent att sjösätta några drömmar. Jag vill inte bli som den snart fyllda pensionären jag känner, som redan i tio år ångrat att hon inte skolade om sig från förskollärare till massör. Jag vill inte sitta som det uttråkade paret i 70-talsvillan som ända sedan barnen flyttade ut drömt om att sälja och dra till storstan men aldrig kommit till skott och nu mest går varandra på nerverna.
Senast jag träffade min vän, coachen alltså, berättade hon om en övning som ska hjälpa en att identifiera sina mål och drömmar. Genom att blunda och visualisera hur man möter sitt ”future self” ska man få sig ett liten insiktsfull pratstund om den egna framtiden.
Efter att jag i vanlig ordning förkastat det här som kvalificerat flum och amerikanskt copyrightskyddat snicksnack satt jag ändå och kisade motvilligt med ögonen.
Jag tror jag var skraj. Tänk om jag faktiskt skulle möta mitt future self och finna mig öga mot öga med en bitter, skrynklig och ledbruten tant. Tänk om mitt framtida jag stod där och hötte med pekfingret och väste ”Jaha du mesproppen, att anstränga sig mer, vad var det för ett sketet nyårslöfte? Du som inte ens kom dig för att säga surgubben i mataffären ett sanningens ord, ännu mindre ta dig i kragen och göra något av ditt liv”.
Hu, må mitt bittra future self aldrig få en chans. Må jag hellre sluta som dekadent ex-stjärna med sentimentala minnen från någon framtida gör-om-mig-show eller som nipprig upptäcktsresande vid världens definitiva ände.
Med risk för att låta hurtfrisk och odräglig råder jag er andra att anamma samma slags beslut; säg upp er, gift er, skilj er, börja sjunga i kör, måla om badrummet, skaffa större bröst, mer hår, säg till grannen att nu får det vara nog, ta tåget, res så långt pengarna räcker, drick upp champagnen, eller häll ut den. Se bara till att det blir ett år att minnas. Eller åtminstone en nyårsafton som ni kommer ihåg.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus