Silikoninlägg och Halal-tv
Teresa Küchler.
Det har på sistone blivit upponedvända världen bland viktiga begrepp som rasism och förtyck. Som när plastikblondiner uppmanar andra plastikblondiner att ta ut, alltså inte lägga in, sina silikoninlägg.
Men bara om det är ”för deras egen skull” och inte för ”samhällets tryck” (tuttbråk mellan F-kändisar som velar över sina ballonger). Den nya kvinnokampen: vägra vara dig själv!, liksom.
Eller när krönikören Carl Hamilton blir kallad rasist för att han VILL ta i hand med en fundamentalistmuslimska på tv. Undrar om det också hade kunnat kallas rasism om en vit man velat sitta bredvid den svarta sömmerskan Rosa Parks på den där bussen där de svartas brist på rättigheter synliggjordes i just separationen av hudfärgerna. Undrar om Rosa Parks, vars vägran att upplåta sin sittplats till en vit man startade den moderna amerikanska människorättsrörelsen, med samma logik som programledarna i Halal-tv kunnat kallat den vite mannen för rasist: För att hon inte ville beröra en man, och därför förespråkade samma segregation mellan könen som hon kritiserade mellan raserna.
Tjusigaste saltomortalen ner i begreppsbassängen läste jag i ett reportage om modellmamman Bethann Hardison, som kämpar för att stoppa underexponeringen av svarta kvinnor på catwalken och i modemagasinen. De få svarta modellerna tjänar dessutom mindre än sina vita kollegor, klagar Hardison. Låt oss komma ihåg att modevärlden per definition utesluter alla kvinnor som inte är magra, som är över en viss ålder, som inte har en viss näsa, proportioner, gångstil, form på bysten, benen, tänderna, håret.
Låt oss komma ihåg att flickorna på internationella visningar kan tjäna tusentals dollar om dagen. Att bråka om olika nivåer av megalyx blir för vanliga löntagare ett rent hån. Att gapa om demokratiskt och jämnt rasfördelad exponering är att spilla tid i en bransch som aldrig sagt sig vilja göra något annat än att tjäna pengar på sina (mestadels vita) kunder. Och som kräver modeller utifrån en av samma bransch sorgligt inpräntad uppfattning om vad som är vackert. Men så kommer det verkligt upponedvända: de gånger Hardison fått in svarta modeller i en tidskrift så har de varit av det ljusast möjliga svarta pigmentet, haft europeiska ansiktsdrag och afrohåret utplattat. De har sett så o-svarta ut som möjligt. Men att påpeka detta, menar Hardison, är rena rama rasismen, därför att det tyder på en förutfattad mening om hur svarta kvinnor ser ut. Ok, så om jag säger att det är tråkigt att svarta kvinnor bara är fotograferingsbara om de ser så vita ut som möjligt, så är jag rasist. Undrar om Hardison skulle slå mig på käften om jag ville ta henne i hand.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus