En gigantisk dvärg i Köpenhamn
Krönika. Det var länge sedan jag blev så hårt ansatt av en föreställning som av Får 302:s dramatisering av Pär Lagerkvists "Dvärgen".
Solfjädrarna som låg spridda över bänkraderna hjälpte möjligen lite mot den stigande temperaturen men pjäsen var omöjlig att vifta bort. Jag uppskattar när skådespelare håller sig på scenen – vilket de också gjorde – ändå har jag aldrig upplevt att en publik har blivit så insnodd i ett drama som här. Frågor om ont och gott studsade mellan väggarna och speglingar av människosläktets sanna natur fladdrade oroväckande över våra – som dvärgen säger – släta och uttryckslösa ansikten. Beklämmande, ja, men framförallt halsbrytande groteskt och underhållande.
Vet inte vad Pär Lagerkvist själv skulle ha tyckt. Mannen var konsekvent dyster och skrev sin dagboksroman med samma namn 1944 som en studie i ondska. Handlingen utspelar sig vid ett italienskt furstehov under renässansen där en elak liten dvärg inte vill annat än att skapa död och förödelse omkring sig. Han, som själv har blivit såld av sin mor har ingen som helst förståelse för människors omtanke om varandra och anser sig själv fungera väl utan denna. Fursten, som han följer i hasorna, är den enda han beundrar.
De sex skådespelarna på scenen ger alla ansikten åt dvärgen när de inte däremellan spelar de personer i Pär Lagerkvists bok som för handlingen framåt. Dialogerna förs på flera olika plan vilket gör det här till en ständigt överraskande förställning. Ömsom förstrött och ömsom expressivt tuggar man – bildligt och bokstavligt – sig igenom den här boken och omsätter den till denna ständigt vibrerande fråga: Är vi onda eller goda, både och eller varken eller? Det är så fundamentalt och så svårt att famna.
Man kan börja med teodicéproblemt och sen bara fortsätta att ställa frågor som ingen kan svara på. Som den isländske regissören Egill Pálsson skriver så menar den franske filosofen Jean Baudrillard att ondskan som begrepp har så oerhört många betydelser och därför ingen alls. Vi är helt enkelt inte överens om hur den ska definieras. Den enda som tvärsäkert konstaterar något här är den lille figuren själv när han kommer fram till att människor är rädda för honom därför att de är rädda för sin egen inre dvärg.
Jag gör det lätt för mig själv och konstaterar bara att jag är tacksam över att ha blivit så angenämt omskakad.
Föreställningen spelas i Köpenhamn fram till och med den 2 februari och sen ger man sig ut på Danmarksturné. "Dvärgen" är en nordisk samproduktion och skådespelarna kommer från Danmark, Sverige, Norge och Finland och alla talar, förutom finskan, sitt eget språk med vissa skandinaviska anpassningar.
Under hösten kommer man att spela runtom i Norden och kommer bland annat att gästa Malmö Stadsteater.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar