Därför bor jag på landet

Va? Bor du där ute? I skogen? Själv? Men…varför? Frågorna ställs med både förvåning, förundran och skepsis. Att en (snart) 32-årig ung människa (dessutom kvinna!) väljer att bosätta sig på landet utanför Örkelljunga är för många helt obegripligt. En ekvation som inte går ihop.

Men för mig finns det väldigt många anledningar till att bo där jag gör och svar på folks frågor får jag hela tiden. I vardagen. Naturligt.

Några exempel:

När jag kommer hem från jobbet sent på kvällen, kliver ur bilen i mörkret, tittar upp och möts av en stjärnexplosion på himlen.

När jag sedan drar ett djupt andetag och känner hur naturens dofter gör mig helt lycklig.

När mitt hus på våren är inbäddat i en ljusgrön bokskogskuliss.

När ett rådjur går några meter från husväggen och betar.

När man glömmer låsa bilen på natten och den ändå är kvar på morgonen.

När det är helt tyst.

När jag går och hämtar tidningen i brevlådan och fåglarna sjunger i stämmor.

När… ja, ni förstår. Jag skulle kunna hålla på länge.

Men det brukar även komma följdfrågor:

Det finns väl inget att hitta på i den hålan? Hur vågar du det? Pendlar du då hela vägen till Helsingborg varje dag?

Om man i ”hitta på” lägger en stads utbud, så är svaret nej. Det finns inte här i Örkelljunga. Men ska jag vara ärlig så har jag inget behov av att ha det på cykelavstånd. Det funkar fint att köra in till stan när man vill göra något sådant.

Det där med rädsla gissar jag är en vanesak. Under min uppväxt cyklade jag ofta hem sent på kvällen på en mörk grusväg utan några gatlyktor (ofta utan cykellyse också). Jag kommer inte ihåg att jag var rädd en enda gång och det är jag aldrig här ute nu heller. För mig är det mer skrämmande att gå längs stans gator en sen kväll än att i mörkret höra en älg promenera några meter från huset.

Att jag skulle ha långt till allt brukar jag mest le åt. Säg till en stockholmare att du har 25–30 minuters pendling till jobbet och den hade blivit överlycklig.

Jag har bott i mitt hus i 2,5 år nu och jag har inte ångrat mig en enda dag (inte ens när taket läckte…). Jag är glad att jag bestämde mig för att bosätta mig på det ställe där jag trivs bäst – på landet. Trots att folk inte förstår varför.

Sara Johansson
sara.johansson@hd.se 0435-75 95 17