Vånda i väntrummet

En söndagsförmiddag för inte alls många veckor sedan befinner jag i väntrummet på barnakuten och börjar känna mig illa till mods. Rejält illa. I mitt knä sitter nämligen en femåring som piggnar till allt mer. Färgen i ansiktet är tillbaka och hon börjar bli sig själv igen. Några klunkar pärondricka och en bit macka har slunkit ner efter lite övertalning. Framför har hennes hjärta slutat att rusa.

Vi kollar på tv, hon och jag. Väntar på jourläkaren som far mellan patienter, den ena sjukare än den andra, på en mängd avdelningar. Det kunde dröja innan han kom till oss, lät sjuksköterskan meddela. Inte svårt att förstå. Inte ett dugg svårt att acceptera. Det är helg och här är vi - i onödan.

Känslan av att ha överreagerat skapar en växande klump i magen. En skämmig känsla över att utnyttja systemet, när andra behöver det så mycket mer. Men samtidigt har jag inte glömt hur rädd och orolig jag var tidigt samma morgon. Då, när jag sprang med dottern i famnen till bilen, och körde så snabbt det gick till lasarettet. Alltmedan jag försökte prata och skoja lite med henne för att kolla att hon var vid medvetande.

Svårt läge. Ett tag funderar jag på att smita iväg, säga att vi går hem. Men jag är inte säker på att man kan göra det, så vi stannar. Efter en stund får vi sällskap i väntrummet. En pappa placerar sin drygtfyraåring på stolen bredvid och fibblar själv oavbrutet med sin mobil. Allt medan barnet ifråga långsamt gnager på ett kex och dinglar med benen. En liten pojke leker i ett plastigt lekhus. Ett ungt par släntrar in med en barnvagn.

Vi får inte vara med om någon dramatik, inga hastiga rörelser från personalens sida. Inte heller några tårar och inget blod. Under de timmar som vi sitter där ser jag faktiskt varken oroliga eller härjade föräldraansikten. Hur representativt för en söndag det är har jag förstås ingen aning om. Det var inte läge att fråga. Men jag undrar lite.

Efter fem timmar på det stora sjukhuset traskar jag ut med dottern i handen. Hon är barfota eftersom ingen tänkte på skor när vi hastade dit. Vi går via lasarettets stora akutmottagning. Där är fullsatt.

Väl hemma ringer några små kompisar på dörren och leken är i full gång direkt. Sjukhusbesöket är som bortblåst i sexåringens huvud, men själv måste jag rensa ogräs en stund som egenterapi. Pratar på eftermiddagen med en god vän som är läkare. Hennes inställning, i synnerhet när det gäller barn, är att hellre söka hjälp en gång för mycket. Och vem vill chansa när det gäller de egna små grynen?

Hon får mig att känna lite mindre dåligt samvete. Men det är inte lätt. Inte alls enkelt. Inte ens med facit i hand.

Marika Rasmusson
marika.rasmusson@hd.se 042-489 93 73