Mare Kandre har gått bort
En av den unga svenska litteraturens mest särpräglade röster har plötsligt tystnat. Ann Lingebrandt tar farväl av Mare Kandre. Budet om hennes död kom igår.
Kultur. I Mare Kandres roman "Xavier" - en symbolmättad, gotiskt doftande allegori - irrar en man omkring i ett hyreshus på jakt efter kärleken. Han går från rum till rum och för varje dörr han öppnar möter en ny aspekt av tillvaron: från passionen till hatet, från födelsens blodiga mirakel till dödens stillhet. Som alltid hos Kandre visar sig motpolerna vara två sidor av samma mynt: kärleken är oupplösligt förenad med utplåningen, lust står intill äckel, det groteska kan med nöd och näppe skiljas från det sköna. Kvinnligheten förknippas med blod och undergång: "mörkret innanför kronbladen kom Xavier att minnas det mörker han under födelsen skymtat mellan kvinnokönets köttväggar; exakt samma outgrundliga intighet, samma monstruösa, med döden lierade, oerhörda skönhet".
"Xavier" blev Mare Kandres sista roman. Det är med bestörtning jag tar del av nyheten att Mare Kandre är död, blott 43 år gammal. Det får inte vara sant, har jag lust att ropa, Mare Kandre behövs i den svenska litteraturen. Vem skulle förmå ersätta hennes säregna lyriskt sugande stämma? Vem skulle kunna åstadkomma ett lika sällsamt litterärt landskap, så kväljande köttsligt och instängt och ändå så trolskt och förtätat?
Den som läst romanen "Bübins unge", en av Kandres tidigaste böcker, glömmer inte dess becksvarta bild av kvinnoblivandet. En frånstötande förtvivlan och närmast fobisk vämjelse inför växandet gestaltas på ett språk invaderat av köttslighetens dunster. Inte heller skakar man lätt av sig utsattheten, rädslan och självföraktet som uppfyller den osedda flickan i "Aliide, Aliide".
Paradoxalt nog finns något befriande i Kandres skildringar av kvinnligheten som en smärtsam, ångestskapande fångenskap: på något sätt avväpnar hon det äckliga, otäcka och vidriga genom att sätta det på pränt. Det skräckladdade och morbida rymmer en enorm sprängkraft som Kandre hjälpte unga kvinnor att bemästra. Själv skrev jag i min tonårsdagbok upp några rader ur hennes högstämda prosalyriska Deliria: "Människa, ibland förstår jag mig inte riktigt på dig. . Du går i din förstämning ut i parken och blir sittandes där, uppfylld av dig själv, ditt eget, du, dina tankar, med blicken fixerad vid din egen skugga, som tycks dig märkvärdigt kort".
Svärtan uteslöt inte humor. Ställningen som feministisk ikon befäste Kandre när hon med satiren som vapen häcklade den patriarkala civilisationen i böcker som "Djävulen och Gud" och "Quinnan och Dr Dreuf". Men hon gav sig också hän åt berättandets magiska kraft. I Bestiarium löpte hon den skräckromantiska linan ut och frossade lustfyllt i sirliga artonhundratalsmanér, viktoriansk rekvisita, arkaiserande vändningar och svulstig fantastik med freudianska undertoner.
Samtida händelser satte för första gången avtryck i hennes prosa i novellsamlingen Hetta och vitt, där nutida konflikter flöt samman med saga och myt. I våldets, övergreppens och katastrofernas skugga mötte vi såväl ensamstående mödrar i en tröstlös svensk förortstillvaro som härjade människospillror i krigets verklighet, ändå var perspektivet huvudsakligen tidlöst, tragedierna allmänmänskliga. Världen är en skuggornas hemvist, översvämmad av människornas inre mörker - ändå finns här hopp om försoning. Kandre blottade vår eviga utsatthet och sårbarhet, men synliggjorde också de mirakulösa glimtarna av ljus.
En oförliknelig röst har tystnat i den svenska litteraturen. Vi är många som kommer att sakna Mare Kandre.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus