Ett par lustigkurrar & genier

De var roliga så att tårarna sprutade. Men under humorn fanns humanismen– och ett djup som lättast kallas visdom. I samband med att världens första, största lilla Hasse&Tage museum i dag slår upp portarna i Tomelilla hyllar Crister Enander tidernas radarpar.

Kultur. Det säger sig själv. Det är en alldeles omöjlig uppgift att sätta sig ner dessa sommardagar och skriva om Hasse & Tage. Ty det är en gammal och snudd på orubblig sanning att det är omöjligt att skriva vettigt om det som redan är roligt och skimrande briljant. Medan det däremot är lätt som att dricka en kall pilsner en varm och het sommarkväll att skriva roligt om det som är tråkigt och korkat. Dessutom: hur ska något meningsfullt kunna sägas om två personer som på något egendomligt och alldeles obegripligt sätt tillsammans blev ett helt geni?
Ändå måste det göras. Ty i dag invigs och öppnar ett museum över Svenska Ord Aktiebolag. Eller om vi tar det från en annan infallsvinkel:
I ett litet litet hus i en liten liten stad i det lilla lilla Skåne ska ett gigantiskt och svåröverskådligt och svårgripbart livsverk – skapat av många inblandade människor dessutom – stuvas in och bli till vad jag föreställer mig är tänkt att bli en trivsam turistattraktion i den lilla staden.
Det är en liten kur byggd i hårdbränt tegel, ett litet hus som en gång i tiden var ett så kallat tunnelhus som utgjorde själva nedgången till den numera igenfyllda järnvägsundergången. Tegelhuset ligger fortfarande precis intill en järnvägsövergång rätt nära Tomelilla centrum. Där inne ska det museet inhysas. Det är inte mycket större än, ja ungefär som damtoaletten på Nalen när det en gång begav sig.

Vad är det som ska visas därinne? Vad är det besökarna ska få se och uppleva? Är det filmerna? Ska de rulla nonstop på en för ändamålet därtill uppspänd vit duk? Publiken till varje föreställning blir därmed i så fall garanterat liten men naggande god – utrymmet är nämligen femton kvadratmeter stort. Eller är det sketcherna det ska handla om? Ska det stå en gammal hederlig rullbandspelare – en fin svartvit Tandbergare – som rullar runt och runt med en sisådär etthundrafemtiotvå stycken berättelser ur den arme och av svåra styggelser hemsökte Lindemans liv vars öden strömmar ut ur välplacerade högtalare?
Den gode Lindeman är för övrigt inte så där fasligt gammal ännu så att han behöver ett museum. Han föddes så sent som den 6 maj år 1962. Hur själva konceptionen gick till förtäljer dock inte de heliga skrifterna. Kanske var det fråga om den andra obefläckade avlelsen i Västerlandets långa historia? Ja, vad är det som ska hända där inne på museet i Tomelilla, strax intill järnvägens dunkande räls? Är det revyerna som ska hyllas och repriseras i en oändlig skön rad av ljuvliga, bedövande skrattkittlande och syrligt vassa inslag som snabbt får skrattmuskulaturen i magen att drabbas av svårartad träningsvärk? Är det den röda hunden eller den gula? Är det glaset i örat eller ska det plockas upp lustigheter ur Lådan eller serveras något extra billigt skämt som slumpas bort för det facila priset av 88 öre? Eller ska man få sig en blöt och stickig kyss av den vackra och skönsjungande mun som döljs under Fröken Fleggmans mustascher?

Ja kanske ska det byggas stora och fina och breda bokhyllor i förslagsvis bokträd åt alla de böcker som Tage Danielsson och Hans Alfredson skrivit? Ska man som besökare kunna sätta sig ner i en skön och knarrig gammal härlig fåtölj, lägga upp benen på en behaglig pall – kanske få sig serverad en välkyld och klirrande lättgrogg tillredd av Eau-du-vie och sockerdricka – och sedan måhända läsa den tunga volymen "En något större bok" av Hans Alfredson eller insupa visdomarna i Tage Danielssons "Postilla" eller låta pannan falla i djupa veck över "Grallimmatik" eller "Bokbok". Eller varför inte låta skräcken krypa uppmed ryggraden och de kalla kårarna från lättgroggens isbitar sprida sig genom kroppen när en alternativ framtid – Hitler attackerar Sverige under andra världskriget – vecklar ut sig i Alfredsonromanen "Attentatet i Pålsjö skog".
Böckerna har sannerligen blivit många genom åren. Det blir trångt om utrymmet i hyllorna i det lilla museet.
Eller ska det gamla tunnelhuset förvandlas till ett förnämligt och ärevördigt slott i den återupprättade och nyinförda Mosebacke Monarki? Kung Sune kommer tillbaka! Det vore verkligen något att fira. Det vore värt ett storslaget minnesmärke.
Ett trivsamt turistmål skrev jag visst lite slarvigt att museet skulle kunna bli. Ett utflyktsmål att ge sig av till en dag då man inte riktigt vet vart man ska ställa färden och var man ska packa upp picknickkorgen. Jag skäms. Det var fel av mig. Planerna är förvisso betydligt större än så. Här gäller det att vidga vyerna och i det lilla se det stora. I Region Skånes enhet för Näringslivsutveckling, som avsatt hundratusen kronor till museets fromma, har följande briljanta tanke: "Detta museum har stor potential att sätta både Tomelilla och sydöstra Skåne på kartan och ge mycket uppmärksamhet, inte minst medialt. Satsningen kommer också att befästa Skåne som en dynamisk filmregion". Museet kommer samtidigt att "marknadsföra Tomelilla och Sydöstra Skåne som en attraktiv region att besöka och verka i".
Självklart är det så det kommer att bli. Att jag inte insåg det med en gång. Det gäller att ha rätt sinne för visioner och en vältrimmad känsla för flashiga framtidsscenarion.

Vore det inte mycket enklare, och rakt av ärligare och mer rakryggat, att bara hylla Hasse & Tage?
Går det ens att till fullo beskriva och skildra vad deras olika konstformer och revyer, sketcher och böcker, filmer och radioinslag har betytt för Sveriges folk och hur deras insatser har påverkat – kanske till och med förändrat – människor genom alla de årtionden de verkade? Jag tror, på fullt allvar, att det inte är möjligt. Deras insatser är för stora, för mångfacetterade och ofta så lysande att den som ger sig in på företaget att försöka analysera Hasse & Tage bara blir bländad och därmed blind för vad som är det uppenbara och storslagna. Humorns verkningar är alltid svårfångade och vanskliga att beskriva, särskilt när humorn är så genomtänkt och genomsyrad av en bestämd och entydig ideologisk hållning som Hasses & Tages alltid var. Allt de gjorde tog avstamp i en äkta och ärlig humanism, ett medkännande och öppet ställningstagande som såg till den lilla och utsatta människans situation och rättigheter och aldrig – någonsin – ställde de sig på de mäktigas eller inflytelserikas sida i samhället.

De hyllade demokratin, en direkt demokrati som inte hade utrymme för mygel eller börsklippande politiker eller makttunga utspel där folket förvandlats till lydig och tyst valboskap. Deras arbete präglades av en tro på människan och hennes inneboende förmåga att själv ta ansvar för sitt liv och alla beslut som måste fattas. Närmast stod de nog syndikalismen med en stor knivsudd av den allra svartaste anarkism nerrörd i den politiska smältdegel som de delade och ur vilken de hämtade sin syn på världen och mänskligheten. De satte sig ju – tack och lov! – inte ned och skrev teoretiska pamfletter för att upplysa det arbetande folket om deras betydelse i historien. Det gjorde alla andra på den tiden. De valde i stället att göra något vettigt och betydelsefullt. Något som faktiskt kunde spela en roll, som kunde göra skillnad.
Uttryckt på ett annat och mer personligt sätt: Jag undrar om jag inte i tonåren under det sena sjuttiotalet lärde mig mer om vad politik och mänskligt ansvar och solidaritet verkligen och till sin innersta kärna handlade om genom att sitta på Stadsbiblioteket och lyssna på "88-öresrevyn" och alla de andra skivorna om och om igen än vad jag någonsin förstod genom jag vet inte hur många politiskt retoriska skrifter. Hasse & Tage öppnade med hjälp av humorn och det livsviktiga skrattet en verklighet som var fylld av en förståelse för och osviklig solidaritet med de svaga. De anlade alltid ett perspektiv på verkligheten och de dagsaktuella händelserna som konsekvent kom underifrån. De såg på verkligheten med en blick sturig under lugg och keps, kan man kanske säga. De skildrade och beskrev ett samhälle som de såg nerifrån, de tittade uppåt och hånade dem med makt och penningpåsar fulla med aktier och optioner. De skapade en bild av världen som tog sin utgångspunkt från vanligt folks synvinkel.

Nu var inte Hasse & Tage bara roliga. De var hänsynslöst och nästan otäckt roliga, de fick skrattnerverna att spritta till som en polyp i ättika. Man fick ont i magen och tårarna sprutade som två fontäner ur ögonen. Det märkliga med deras skämt om en allt absurdare verklighet och allt som rörde sig mellan de himmelska ängderna och gruvarbetarnas svartaste hål var att deras humor fungerade och slog broar rakt över genrationsgränserna. Mina föräldrar skrattade minst lika mycket som jag och det gjorde farmor och morfar och min storasyster också. Hasse & Tage var något som stod över det sedvanliga skämtandet. Det var alltid något mer, något större och betydligt viktigare än andra komikers tillfälligt skrivna putslustigheter. Gick någon av deras revyer på teve satt familjer och släkter bänkade till sista man och kvinna i sofforna med förväntansfulla blickar riktade mot dumburken som för någon timme skulle förvandlas till rena rama dunderburken.
Men de var, som sagt, inte bara roliga, inte två lustigkurrar som drog några skämt och sedan cyklade vidare till nästa marknadstält. Det var nog inte ens deras primära syfte. De ville berätta något för oss som tittade och lyssnade. De ville berätta en berättelse om världen och verkligheten, om människorna och förhållandena vi levde under och om hur framtiden kunde bli om vi bara ansträngde oss. Det var en berättelse som var viktig och angelägen. Den var lärorik och full av välgömd visdom för den som bara lyssnade noga.

De förmådde förena det oförenliga. En uppsluppen och smågalen lekfullhet tätt sammanlänkat med det allra blodigaste allvar. En svartsyn där svartalferna dansade sin dystra och ystra dans med den mest motspänstiga och motsträviga optimism, en optimism som aldrig gav vika, som aldrig gav upp eller resignerat lade sig ner i soffan när verkligheten blev alltför påträngande grym och smärtsam. De fick oss att skratta ett gapskratt som borde satt sig som ett vasst fiskben i halsen och i stället fått oss att gråta de största tårar vi någonsin fällt. De berättade en berättelse om hur världen var beskaffad. Det var deras styrka. Det var deras gemensamma genialitet.
"Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord?
Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död…"

Crister Enander enander@kajen.com