Situation Köpenhamn: En dansk tragikomisk teaterfars

Lotte Folke Kaarsholm berättar den tragikomiska historien om den danska teaterns kris, konsekvenserna när politiker försöker styra kulturen och varför Lars Norén och Ulrika Josephsson nu avsäger sig uppdraget att leda Betty Nansen Teatret.

Kultur. Hur man ska göra teatern relevant för både samtiden och framtiden? Det är en bra och viktig fråga. Och det var också en helt acceptabel idé de danska kulturpolitikerna fick när de försökte komma bort från vanetänkandet i dansk teater, efter decenniers kris med minskade publiksiffror och djupt likgiltiga konstnärliga prestationer. Undantagen har varit få. Men i förra veckan slutade farsen om det centraliserade "Københavns Teater", som skulle fördela direktörsposterna på stadens teatrar i stället för att låta nepotism och inavel förlänga en utdöd tradition, på närmast deprimerande vis med anulleringen av det svenska teaterparet Ulrika Josephssons och Lars Noréns anställning på Betty Nansen Teater.
"Jag har roligare saker att göra och viktigare saker att ta mig för," sa en besviken Ulrika Josephsson i helgen till tidningen Politiken efter att hon och hennes partner på Riksteatern Lars Norén hade dragit sig tillbaka från den direktörspost på Betty Nansen som de fått av styrelsen som skulle bemanna de köpenhamnska teatrarna. Och det kan man gott förstå. För det var allt annat än Noréns och Josephssons fel att deras utnämning var impopulär i Köpenhamns kulturliv. Snarare tvärtom. För Lars Norén är, liksom P O Enquist, just en av de samtida dramatiker som varit med om att ge just Betty Nansen sitt goda rykte – ja, sitt nästan unika rykte för att vara samtidsorienterad och nytänkande.

Problemet var att deras utnämning skedde mot bakgrund av ett politiskt önskemål att göra sig av med två kritiska teatermänniskor som samtidigt varit bland landets mest framgångsrika och visionära. Betty Nansens hittillsvarande chefer Henrik Hartmann och Peter Langdahl har inte bara introducerat svensk dramatik. De två, som nu fått erbjudande om förlängd kontraktstid på teatern, har också iscensatt spektakulära internationella produktioner, som samarbetet med regissören Robert Wilson och musikern Tom Waits i nyuppsättningen av Georg Büchners och Alban Bergs opera "Woyzeck" som år 2000 närmast tog andan av övrig dansk teater och också blev en internationell succé. Dessutom har Hartmann och Langdahl också varit föregångare i den annars så konservativa danska teatervärlden för att göra teatern multikulturell och ungdomsinriktad. Utbildnings- och integrationsprojektet C:NTACT till exempel för och med unga med utomeuropeisk etnisk bakgrund. Det är ett nytänkande som den allt mer gammalmodiga och publiklösa nationalscenen på Det kongelige Teater alls inte vågat sig på. Här tror man fortfarande att man kan locka invandrargrupper med traditionella Hollberguppsättningar och Bournonvillebaletter med hjälp av pr-kampanjer. Den förstockade politiken står i uppenbar motsättning till Dramaten i Stockholm där i dag 20 procent av de anställda har icke-svensk etnisk bakgrund och vars chef Staffan Valdemar Holm också i Danmark slagit på trumman för den viktiga insikten att man också inom teatern har en tendens att anställa dem som liknar en själv.

I avsaknad av en dansk nationalscen som vågat ta till sig denna problematik har Betty Nansen Teatret gjort mycket för att fylla ett gapande danskt tomrum. Det var i denna situation den danske kulturministern Brian Mikkelsens utsåg sin favorit, den i kultursammanhang inkompetente styrelsekarriäristen Christian Scherfig, som ordförande för den styrelse som ska bestämma framtiden för de köpenhamnska teatrarna. Scherfig hade redan visat vad han går för som ordförande i Dansk Design Center genom att ingripa i de utställande konstnärernas verk och visat sin uppenbara avsaknad av kulturella och konstnärliga insikter. Christian Scherfig gillar inte Hartmann och Langdahl. Varför? De har varit fräcka nog att kritisera makten – styrelsen och Scherfig själv. Därför skulle de nu bort. Det råkade Scherfig själv avslöja då styrelsens beslut offentliggjordes i början av oktober. De bådas kritik av den politiskt tillsatta styrelsen var en väsentlig del av förklaringen till varför de inte fick förlängt förtroende, berättade Scherfig för Berlingske Tidender: "Det är inte bara i förhållande till Betty Nansen utan det gäller alla teatrar då jag ser det som ett generellt problem om man har en direktör som inte tror på företagets övergripande strategi och struktur."

Kort därefter avslöjade regissören Martin Tulinius, som inte sökt jobbet på Betty Nansen, hur styrelsen försökt ta reda på om han kunde tänka sig att ta det. Vem som helst bara inte Langdahl/ Hartmann, tydligen. I sitt sätt att hantera frågan gav Christian Scherfig alltså ett tydligt exempel på just det problem de två pekat på: att en politiskt tillsatt styrelse inte förmår basera sina beslut på konstnärliga bedömningar. Det är logiskt att denna misär tvingat Christian Scherfig att avgå. Men det löser inte problemet eftersom andra nu måste reda ut vad han ställt till med. Hans felbeslut och opassande politiska inblandning i konstnärliga processer avslöjar innehållet i den konservativa kulturpolitiken som, med Henrik Tikkanens ord, består i "att försvara det ens föregångare inte lyckades förhindra". Några visioner för den danska teaterns framtid finns det inte se ett spår av hos Scherfig och hans beskyddare Mikkelsen.
"Definiera varför ni finns till," uppfordrade Staffan Valdemar Holm i somras de danska teatrarna. Det är för väl att ett par av det fåtal teatermänniskor – Hartmann och Langdahl – som tagit till sig den frågan, i alla fall inte blev utmanövrerade av en samling inkompetenta administratörer. Men det är ironiskt och förargligt att detta skulle ske på bekostnad av ett par andra – Norén och Josephsson – som varit till stor hjälp för att formulera de väsentliga frågorna för den danska teaterns framtid.

Lotte Folke Kaarsholm