"Kulturens uppgift är inte att alltid älskas av alla"
PÅ onsdagen avgörs framtiden för Dunkers kulturhus. Desperationen över kulturförvaltningens planer att sätta strypkoppel på verksamheten är många. Åsa Moberg hoppas på ett kommunfullmäktige som ska släppa kulturen fri och vår konstkritiker Linda Fagerström, som ofta har varit kritisk till verksamheten på Dunkers, konstaterar att det var en kritik som handlade om att göra något bra bättre.
Bildmaterial
KULTUR. Dunkers kulturhus tillhör det som man med stolthet vill peka ut för besökare i Helsingborg, ett kulturaktivitetshus som snabbt blev känt i hela Sverige, även om inte alla stadens invånare älskar det. Nyskapande kultur brukar väcka anstöt, det gäller såväl musik, litteratur, konst som arkitektur, och sätten att presentera konsten. Impressionisternas uppror mot sin tids regler för målerikonst gjorde samtidens konstauktoriteter upprörda. Vincent van Gogh upprörde inte så många, eftersom han inte fick sälja en enda tavla i sin livstid. Pontus Hultén, som senare etablerade flera fantastiska konstmuseer runt om i världen, möttes av våldsam kritik när Moderna Muséet öppnade i Stockholm 1959.
Jag vet, för jag var ofta där. Det var ett öppet, sökande, utblickande kulturtempel i en tonårings smak. Jag gick med öronen på helspänn och lyssnade på alla som muttrade: ”Det där skulle jag ha kunnat göra själv” om den fantastiska utställningen ”Rörelsen i konsten”. De som muttrar gör nog sällan ”det där” eller något liknande själva. Just att det är möjligt tycks göra det omöjligt. Personligen greps jag tvärtom av en sorts skapande berusning: Visst skulle jag också kunna! Samma känsla fick jag senast inför konstens kvinnokraft när jag mötte den i ”Konstfeminism” på Dunkers kulturhus. Med avund kan jag känna den i luften när jag kikar in bland ungdomarna i RumEtt.
En av Pontus Hulténs helt nya idéer var att konsten behövde ”animatörer” som skulle skapa aktivitet kring de utställda verken. Även dessa väckte emellanåt kritik: fick konst vara så kul som barn tyckte att den var när museets intendent Carlo Derkert presenterade den? Men barnen gick hem och skapade vidare på det som satts igång inom dem. Och framsynta kulturpolitiker i Paris och Los Angeles ställde sig i kö för att få Pontus Hultén att starta muséer åt dem.
För den som inte är insatt i det kulturpolitiska skvallret tycks det, fast det inte står så i tidningen, som om kulturbyråkratins egentliga mål är att bli av med Dunkers chef Niels Righolt. Eftersom man inte kan avskeda en så framgångsrik ledare för en stads mest uppmärksammade kulturinstitution ska agerandet draperas i en slöja av ”omorganisation”, med de besynnerligaste motiveringar. Den om bristen på ”parkeringsplatser över jord” är då lika gripen ur luften som den om publikens missnöje eller fåtalighet, i synnerhet när åtgärderna för att mota bort Righolt råkar sammanfalla med en Stig Lindberg-utställning som kan slå publikrekord.
Det kan inte alla utställningar göra. Kulturens uppgift är inte att alltid älskas av alla. Den är att lära människor öppenhet: att uppleva även saker som man inte begriper. Den som kräver att just hon eller han personligen ska begripa allt som händer begränsar sig och sätter sig själv i en hemmagjord kulturell bur i sin strävan att stänga ute det obekanta. Om detta verkligen handlade om publiksiffror är frågan: hur skulle en institution som utgår från strikt lokala visioner kunna få fler besökare än en som är öppen för hela världen? Rent matematiskt alltså?
I dessa tider när siffror är det enda som gäller har man ofta anledning att undra om politiker kan räkna. Den enorma förlust som detta ingrepp skulle innebära för staden Helsingborgs varumärke måste avvärjas. I ett kommunfullmäktige med borgerlig majoritet borde man kunna vädja om att majoriteten ska följa grundläggande liberala principer och befria så många samhällsfunktioner som möjligt från politikens bojor.
Snart är det bara sjukvården och kulturen som är politiskt detaljstyrda, och man får ofta en känsla av att dessa verksamheter just därför måste omorganiseras efter varje maktskifte. Inte för verksamhetens skull, utan för att tillfredsställa politikernas behov av att visa att de gör något.
I 2000-talets stenhårda konkurrens om konferensgäster och turister är attraktioner med nationell och internationell räckvidd en nödvändighet. Tate Modern, Londons absolut icke lokalt förankrade moderna konstmuseum, har lockat fyra gånger fler besökare än beräknat och måste redan byggas ut, för att ta emot över fyra miljoner besökare per år, mot den dryga miljon man planerat för.
Helsingborg måste behålla Dunkers kulturhus som en kulturinstitution av högsta nationella och internationella kvalitet. Allt annat vore en kulturell katastrof och dessutom usel ekonomi för stadens affärsliv. Ett kulturhus som ska märkas borde ha inskrivet i sina stadgar att det ska väcka debatt. Det är en av kulturens viktigaste uppgifter: att vara ett instrument för tidsandan, att fånga rörelser, atmosfärsförändringar, innan de blir tydliga, innan alla uppfattar dem — och långt innan alla uppskattar dem.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus