Myrdal den mångförslagne

Vittberest vinkännare, skönlitterär bekännare, meccanobyggare och samhällsomstörtare. Men när Crister Enander tänker på Jan Myrdal är det epitetet intellektuell som ligger närmast till hands. Den 19 juli fyller Myrdal 80 år, så Enander tar tillfället i akt att säga vad han tycker om mannen som säger vad han tycker.

KULTUR. I början av den kommande fruntimmersveckan, då det enligt den gamla bondepraktikan alltid ska regna – närmare bestämt på torsdag när Sara har namnsdag – fyller han åttio år. Åtta decennier. Skrivit för saltet och brödet på bordet har han gjort sedan 1944 – i sextiotre år – då han som sjuttonåring tog anställning på Värmlands Folkblad som volontär. Mer än åttio böcker har det blivit. Artiklarna går inte att räkna trots två gedigna bibliografier. Arbete och åter arbete. Högerhandens pekfinger fortsätter att smattra över tangenterna som en drogad hackspett.

Det går att beskriva Jan Myrdals väldiga arbete genom decennierna på mångahanda sätt. I dag, i den enögda marknadsekonomins berusade dans kring guldkalven, ska han helst fördömas och förnekas. Han ska ställas fram som ett skrämmande skelett ur vänsterns välreglade garderob.
Det går även att begränsa sig och tala om den vittbereste och kunnige reseskildraren, om vinkännaren och druvkonnässören eller dröja vid konstvetaren eller den ovanligt framgångsrike och skicklige skönlitterära berättaren och bekännaren. Meccanobyggaren och satirkonstsamlaren, litteraturhistorikern som med förkärlek skriver om favoritförfattarna Strindberg och Balzac, historikern och sociologen. Uppräkningen kan bli längre, snudd på irriterande lång. Och i varje roll, om samtliga ämnen, har Myrdal skrivit böcker och mängder med artiklar.
Men egentligen är Jan Myrdal bara en sak. Han är intellektuell.

Första gången jag träffade Myrdal var i början av åttiotalet. Jag skulle intervjua honom – just utifrån den tanken, att Jan Myrdal i sitt skrivande och arbete representerade den frie och obundne intellektuelle, den medvetne ordhantverkaren. Det var i alla fall avsikten. Benen var som gelé, handsvett och magen orolig som efter en dålig kyckling. Det var en av mina första intervjuer. Den andra för att vara exakt.
Då satt jag stel som en pinne uppflugen i soffan på Fagervik, där Gun Kessle och Myrdal ännu bodde, och försökte åtminstone att nicka på rätt ställe som om jag faktiskt förstod vad som sades. Myrdal var vänlig och skötte jobbet, hustrun Gun stack in en och annan vass och dräpande replik. Han såg säkert hur illa ställt det var. Hunden låg stilla i värmen. Katterna var lite oroliga, kanske rubbades deras dagliga rutiner av besöket.

Intervjun skrev jag inte ut förrän flera år senare – något gick i baklås – men redan den gången fick bilden av Jan Myrdal (vi vet ju alla precis hur han är, eller hur?) en rejäl knäck. Senare har den officiella bilden av Myrdal ofta kolliderat med den Jan Myrdal som lever och verkar i verkligheten. Det är en vrång, småhatisk och djupt partisk karikatyr som målas upp i pressen av hans motståndare.

Särskilt tydlig i minnet är en kväll för kanske drygt tio år sedan, även den på Fagervik. Snön låg hög i väldiga drivor, knarrande under skosulorna och bländande vit och andedräkten ångade sig i kylan. Först blev det en underbar kanin-gryta och mycket prat och dividerande kring litteratur och konst, politik och bokutgivning samtidigt som Jan Myrdal lät vinerna som han serverade bilda en resa genom olika vindistrikt i Frankrike, en resa som på Gun Kessles en aning envisa förslag skulle avrundas med rosa champagne. Och rosa champagne blev det. Därefter satte Myrdal på grammofonen och agerade discjockey under den sena kvällen och spelade främst gamla jazzlåtar från trettio- och fyrtiotalen. Rutorna immade snart igen och dolde Gripsholms slott på andra sidan viken. Stämningen var trevlig, uppsluppen och skratten rungade runt ut i bokhyllorna i deras arbetsrum alltmedan nivån i de goda calvadosglasen sjönk så sakteliga.

Jag minns att jag redan då, mitt i den mörka vinternatten med Bessie Smiths djupa och smärtande röst strömmande från högtalarna, tänkte att Svenska Dagbladets ledarredaktion och landets kulturredaktörer skulle ha fått både hicka och mardrömmar om de sett Jan Myrdal den kvällen. Den omtänksamme, vänlige och djupt sympatiske människan Myrdal skulle för alltid rubbat och omkullkastat deras envisa och enögda vrångbild.
Annars är ju Jan Myrdal fortfarande mest känd för sin ilska, sina tydliga markeringar i debatten och därtill en oförmåga att vara taktisk och alltför mycket dagtinga med vare sig samvete eller samhällsuppfattning. Han säger vad han tycker. Han skriver vad han anser rätt och förnuftigt. Han slår näven i bordet och ryter till. Han har kallats omöjlig och upprorisk, kommunist och samhällsomstörtare.
Ingetdera epitetet tror jag stör honom.

Länge var Jan Myrdal svårt och Länge var Jan Myrdal svårt och hårt motarbetad - refuserad, utsparkad och minst sagt ovälkommen i spalterna. Nu kan han i stort sätt trycka sig därhelst han önskar och vill. Jan Myrdals position som en av landets ledande intellektuella är lika orubblig som den numera är ofrånkomlig och det helt oavsett vad hans många fiender och belackare skriver eller skriker. Jan Myrdal är unik i många avseenden, inte minst genom det enkla faktum att han inte blivit en av de många fega som flytt sina ideal och förnekar sin revolutionära ungdom i medelålderns pragmatism eller ålderdomens konservatism. Han har förblivit sig själv trogen, hållt sina löften till den tonåring som en gång satt och förbannade världen och dess lögner.
Genom sitt massiva läsande har Jan Myrdal skaffat sig en för svenska förhållande ovanlig bildning och överblick. Han behärskar flera områden långt bättre än akademiska specialister och avlönade professorer. Hans lärdom och kunnighet ifrågasätter väl knappt någon i dag. Myrdal är också en av de mest nyfikna skribenter och författare vi har i vårt land. Han vrider och vänder på perspektiven, företar undersökningar som lodar på både djupet och långt bak i historiens skrymslen och vrår.

Det stora med Jan Myrdals reseskildringar från framför allt sextio- och sjuttiotalen var han medvetna försök att vrida perspektivet från att ensidigt och enögt se Europa som världens och historiens mittpunkt till att framhålla Asien och Tredje världens länder. ”Rapport från Kinesisk by” blev på sin tid en stor framgång ute i världen, översattes till många språk”. Den följdes av böcker som ”Indien väntar”, ”Sidenvägen” och ”México”.
Själv fastnade jag tidigt för Jan Myrdals sätt att kritiskt värdera och ifrågasätta tillgängliga fakta. Han slog entydigt fast att det aldrig går att lita på andrahandsuppgifter. Somliga ljuger i tjänsten, andra för att befrämja sin karriär. Många ljuger av omedvetenhet och ännu fler av ren och skär lättja. En felaktig uppgift kan vandra som en gengångare genom bok efter bok efter bok.
”Gå till läggen!” borde väl i dag betraktas som ett bevingat ord.

Bland Jan Myrdals många böcker är det kanske främst de intellektuellt resonerande som äger kraft och förmåga att köra in kilar i skallen på läsaren och öppna nya perspektiv. Inte minst då den tidiga ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” från 1965. Bäst är enligt min mening den upplaga som Norstedts gav ut 1967 där även ”Rescontra” från 1962 och ”Söndagsmorgon” från 1965 ingår. De hänger intimt samman och bildar en större helhet. Andra resonerande böcker är till exempel ”Ord & Avsikt” (1987) och ”En annan ordning” (1988).

Styrkan i dessa böcker är Myrdals väl utvecklade och skickliga förmåga att gå från den konkreta – till synes obetydliga – detaljen eller allmänmänskliga situationen och vrida upp frågeställningen till ett principiellt och politiskt plan. Vardagen blir synlig. Konsekvenserna av våra egna och de styrandes handlingar framträder tydligt och drabbande. Det är för övrigt samma metod som han ofta använder i sina Skriftställningar, denna ”enmanstidskrift” i Karl Kraus och Kurt Tucholskys efterföljd. Ett exempel, hämtat ur ”Rescontra”:

Jag pratar med en trevlig engelsk planter i Ceylons tedistrikt:
– Hur många bor här i distriktet? frågar jag.
– Vi är bara fyra familjer, säger han.
– Det är inte mycket, säger jag.
– Och så tjugofemtusen tamiler förstås, säger han.

Vid sidan av reseskildringarna är det kanske främst barndomsserien och de efterföljande böckerna i det som Jan Myrdal själv kallar ”jag-serien” som ”Maj – En kärlek” och ”Gubbsjuka” som självklarast kommer att tillhöra de tyngst vägande bidragen i hans författarskap. Några av de tidiga volymerna riskerar till och med att bli kallade för klassiska.

Jan Myrdal är för ett lutherskt land som vårt exemplariskt produktiv. Så gott som varje dag har han suttit i svinottan framför sin skrivmaskin som sedan byttes mot dator och smakat på orden, försökt finna vad den onda tid som är vår tid kräver för insatser av honom som intellektuell och politiskt medveten skribent. Styrd är han också av det gamla bondesamhällets starkt lutheranska pliktmoral. Eller som han själv formulerar det: ”Fast nog har jag alla dessa år hört generationer av misstänksamma småbrukare larma inom mig. Inte har jag tjänat mitt bröd i mitt anletes svett inte... Jag valde sötebrödstillvaron sade de. Och dessa röster har aldrig riktigt tystat. De har talat strängt och hårt till mig; hjälpt mig att inte förfalla till konstnärlighet och idealism.”
Han har dessutom alltid betraktat arbetet, sitt skrivande och resande, som livets avgörande mening. För dess skull har han offrat hustrur och rest ifrån sina barn. I ”Inför nedräkningen”, som Myrdal skrev efter sin sextiofemårsdag, diskuterar han dessa val som han gjort i sitt liv mellan privat lycka och arbete på ett nästan hänsynslöst öppet sätt. Ridåerna är rivna och förställningen är inte hans sak. Kvar finns orden, arbetet och ställningstagandena.
Åren går, decennium läggs till decennium, och dessvärre har han, inte olik en gammaltestamentligt dundrande profet, fått rätt i mycket – alldeles för mycket. Världen har blivit skändligare. Orättvisorna bara växer för varje nytt år. De fattiga blir fattigare, svälten större, utsugningen girigare och hänsynslösare och de besuttna klasserna världen över härskar oinskränkt. Makten och rovdriften är alltmer frånstötande.

Mot makten och exploateringen ställer Jan Myrdal folket och den folkliga traditionen. Han har ägnat många skrivna sidor och mängder av artiklar åt att belysa och lyfta fram ett annat sätt att tänka, ett avvikande synsätt som gör världen begriplig och – i sin förlängning – möjlig att förändra.
Det upproriska. Det ofina och pöbelaktiga.

”Knulla mormor!” som Mao en gång sagt citerar han gärna och det är inte svårt att se leendet som spricker upp framför datorn. Att inte inordna sig, att inte svika den tonåring som en gång satt och såg samhällets förljugenhet och gränslösa hyckleri, är kanske en av de största lärdomar som Myrdal visar genom årtiondena. Att det är möjligt, för att inte säga livsavgörande och nödvändigt, att ”gå udenom” och inte låta sig uppslukas av befordringsgång, karriär och institutioner.

Jan Myrdal är en människa som bryr sig om andra människor. Han är omtänksam, om än en aning blyg. Den bullrande och tvärsäkre Myrdal är, misstänker jag, i många avseenden en roll, en mask att ta på sig i offentlighetens ljus. Kanske rentav gömma sig bakom? Annars är han kanske bäst att karakterisera som beläst, belevad och berest. Lite som äldre tiders privatlärda herrar som ägde förmågan och möjligheten att ställa kosan och färden dit deras intressen och böjelser bjöd dem.
Det är passion och lidelse parat med förnuft och rationalitet som driver Jan Myrdal. Alltför ofta glöms passionen och lidelsen bort när han ska porträtteras.
Då blir det enbart en halv bild.

Crister Enander enander@kajen.com