Snål attityd bland Kritiker
Det faktum att Kritiker snabbt har kommit att bli en viktig och nödvändig kanal för en djuplodande och kreativ litteraturkritik i det svenska litteraturlandskapet går knappast att bestrida.
Bildmaterial
Boken.
De fem nummer som utkommit sedan starten 2004 har varit om inte till brädden fyllda (tidskriftsnumren är alltid mycket sovrade) så innehållsmässigt oavbrutet intressanta. Därtill utgör Kritiker tillsammans med andra viktiga fora (som exempelvis norska nättidskriften nypoesi.net (http://nypoesi.net) eller danska litlive.dk (http://litlive.dk) tveklöst en vital del i en växande skandinavisk litterär offentlighet, där de nationella gränserna enbart finns där för att överskridas.
Också senaste numret, tema Finland, innehåller en hel del ovärderliga texter. Pär Hansson gör en vacker läsning av Riina Katajavouris dikt med utgångspunkt i en samtida föreställning om en automatisk motsättning mellan språkmedveten och bildmedveten dikt. Jesper Olsson formulerar ett skarpsinnigt inlägg kring kritikens väsen och mål som blir det mest sympatiska av numrets fyra - alla ingående i Kritikers stående enkätserie där skandinaviska kritiker får svara på frågan "Vad är kritik?" utifrån sin egen verksamhet. Och den australiensiske författaren Gerald Murnane reflekterar i en underbar essä kring läsning och glömska. Till exempel.
Kritikers tillkomst var ett kanske nödvändigt svar på vad man betraktade som en kritikens allmänna förflackning. Men några av artiklarna i föreliggande nummer lyckas mest behäfta den kritiska verksamheten med en mängd förbud. En artikel jag ställer mig kritisk till är Daniela Flomans inventering av receptionen av Göran Sonnevis Oceanen. Artikeln bär på flera insikter och poänger, men den praktik Floman förordar är sammantaget av ett ganska otillåtande slag. Vad den mer eller mindre utmynnar i är en bekräftelse av den gamla vanliga hållningen att kritiken bör ställa sig "på armlängds avstånd" från dikten och "iaktta den utifrån" - först då blir den "suverän" och kan på riktigt legitimera sina iakttagelser.
Det främsta objektet för Flomans beundran är, trots några mindre invändningar, Anders Cullheds sansade Sonnevi-recension som "konstruerar en fullt fattbar bild för dikternas annars så kaotiska myller" utan att låta sig påverkas känslomässigt - detta till nackdel för de generellt affektstyrda kvinnliga kritikerna Anna Hallberg, Ann Lingebrandt och Eva Ström, som misslyckas med att domesticera Sonnevis kaosrörelse eftersom de bara "låter sig forslas omkring av texten".
Två av numrets texter bildar på ett särskilt sätt motpol till Flomans budskap. De dröjer sig kvar, och det därför att de så tydligt förmår riskera sin egen balans och rubba såväl invanda skriv- som läspositioner. Den ena är Susanne Christensens recension av Mette Moestrups Kingsize, som genom att den inte klarar av att upprätthålla sin kritiska distans till dikten blir ett så givande stycke text. Den andra är Annelie Axéns intervju med den finska poeten och översättaren Leevi Lehto, vars särpräglade och lite buttra tonfall i sina bästa stunder har en integritet värdig en Gombrowicz.
En irriterande passage finns i Ulf Erikssons annars mycket fina föredrag på poeterna Tomi Kontio och Markku Paasonen, också det sysselsatt med bildens förvandlingar i finsk samtida dikt. Man önskar att Eriksson skulle ha stannat där, vid de sammansatta och tankeväckande reflektioner han är så bra på. Men så slutar han ändå i ett ganska lättvindigt avfärdande av, vad det verkar, mer eller mindre all konceptuell poesi som "en filial av den borgerliga hegemoni den ger sig ut för att kritisera". Och det sammanfogat med det försåtliga argumentet att den nya borgerlighetens rum är "IT- och telekomsektorn och säkerhets- och sekretessteknologin". Men är inte litteraturen på samma sätt ett potentiellt verktyg för såväl maktutövning som subversivitet?
Det kan hända att min indignation är ett syskon till den trötthet som infunnit sig hos mig denna vår, över en litteraturdebatt som bara tycks vilja polemisera och inte samtala. Kanske hoppades jag att jag skulle slippa den generaliserande och svepande gesten när jag slog upp Kritiker.
Hanna Nordenhök
