Ett år efter valet
Bildmaterial
Skenet bedrar?
tidskrifter: Neo, Arena & Ordfront
Neo
5/2007
Arena
4/2007
Ordfront
9/2007
KULTUR.
Det har gått ett år sedan den borgerliga alliansen, efter att ha strött löften om en ljusare framtid kring sig, med knapp marginal vann valet. För någon månad sedan utkom tidskriften Fronesis med ett fullpackat och klargörande teoretiskt underlag för en diskussion om borgerligheten och åt vilket håll den rör sig, nu har turen kommit till ytterligare tre försök att syna samtidspolitiken i sömmarna. Vad har hänt sedan Reinfeldt kom till makten? Vad har gått snett? Vad har blivit bättre?
Ska man tro tidskriften Neo har regeringen varit allt för släpphänt och i för hög grad frångått god gammal marknadsliberalism. Tidskriften identifierar tre områden som omedelbart måste omstruktureras för att medborgarna ska få större frihet att lösa sina ”livspussel” på egen hand, utan besvärande och hindrande regleringar.
För det första måste landets universitet tillåtas ta ut studentavgifter, så att de verkligt motiverade studenterna inte flyr till andra länders toppuniversitet. För det andra måste bruksvärdesprincipen inom bostadsmarknaden avskaffas och marknadshyror införas, dels för att öka möjligheterna att skaffa sig en lägenhet på dagen, men framförallt för att skydda den redan utsatta hyresrätten. Med marknadshyror skulle fattigare områden få billigare hyror, resonerar tidskriften, och försöker på så vis förvandla något som handlar om de rikas rätt att bo där de själva vill till en rättvisefråga.
För det tredje basunerar tidskriften ut att människor måste ges tillåtelse att ”investera i sin hälsa”. Eftersom den offentliga vården fungerar dåligt måste privata initiativ förstärkas, skyddas, omhuldas och medborgarna själva få bestämma om, hur och var de lägger sina surt förvärvade skattekronor, menar tidskriften, utan en tanke på att det kanske är bättre offentlig vård vi framförallt behöver.
Nej, ”Neo” är ett irriterande sammelsurium av livsstilspropaganda och dåligt underbyggd journalistik. Här hyllas konsekvent ”entreprenören”, den globale kapitalisten med känsla för vart vinden blåser, och överallt hotar ”förmynderiet” den fria människan. Tidskriften hittar skrämmande exempel på det senare i Gunnar och Alva Myrdals befolkningspolitik, men slår egentligen mest in öppna dörrar. Det känns ungefär lika fräscht som vänsterkritik av tjocka 1800-talskapitalister med cigarrer i mungiporna.
Såväl ”Arena” som Ordfront utgör motståndskraftiga alternativ till ”Neo” och den borgerliga regeringens politik. Matnyttigast är ”Ordfront”, som på punkt efter punkt visar hur den borgerliga politiken redan har slagit mot de mest utsatta grupperna.
Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen tecknar en mycket övertygande bild av hur moderaternas valretorik hela tiden motsägs av den förda realpolitiken. Alliansen lovade till exempel att slå vakt om den svenska modellen ”där förhållandena på arbetsmarknaden regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter” för att omedelbart efter valet försämra a-kassan och försvaga arbetsmarknadspolitiken (bland annat genom att lägga ner det obekväma Arbetslivsinstitutet).
Författaren och före detta biståndsarbetaren Lennart Kjörling skildrar moderaternas attack på biståndet och rapporterar om den starka oro som folkrörelserna lever med efter regimsskiftet. Markkuu Vuorio skriver om Finlands misslyckade satsning på hushållsnära tjänster; få om några nya arbeten har skapats och de som tjänar på skattestödet är den rikaste tiondelen av befolkningen.
Den viktiga frågan som Vuorio ställer är lika enkel som ur ett borgerligt perspektiv kontroversiell: Skulle det inte bli billigare att skapa fler jobb genom att anställa mer folk i den offentliga sektorn, än genom att subventionera hushållsnära tjänster? Och det är en fråga som ekar i bakhuvudet även när man läser Petra Ulmanens reportage om äldreomsorgen. Privatiseringen av äldrevården hotar att urholka den offentliga. Principen om att alla ska vara med och bekosta det allmänna håller på att vittra sönder. Genom att peka på brister i de socialsystem som borgarna själva har varit med om att försämra, motiverar man ytterligare skattelättnader för dem som söker privata alternativ, utan ett ord om att dessa nästan till uteslutande del utnyttjas av de välbeställda.
Det slår mig plötsligt att den borgerliga politiken bär stora likheter med vår tids största utmaning: den globala klimatförändringen. Den som frilansskribenten Mattias Svensson i ”Neo” lite raljant avfärdar som ”alarmism”.
Läser man istället utdraget ur Andreas Malms kommande bok ”Klimatchock” i ”Arena” – förstår man snart vari skillnaden mellan varningsklockor och alarmism ligger. Malm talar om det han kallar för nodlinjer, som när de överskrids leder till klimatskred med ostoppbara förändringar i klimatet som följd. Kanske är det det faktum att vänstern, genom betonandet av att lösningen på problemet ligger i en rättvisare fördelning mellan jordens länder, och att minskandet av fossila bränslen förutsätter en konfrontation med de härskande klasserna, som får nyliberalerna att dra öronen åt sig.
I vilket fall som helst tycks den borgerliga regeringen ha kopierat klimatskredets logik. Genom att försämra socialförsäkringar, sälja ut allmännyttan och bereda väg för privata alternativ för medelklassen skapar de en oro hos befolkningen som kan komma att leda till krav på ytterligare försämringar enligt devisen ”eftersom jag betalar så höga avgifter för mina privata försäkringar och inte ligger samhället till last borde jag få skattelättnader”. Det är en utveckling som med rasande hastighet närmar sig den samhälleliga nodlinjen. Också här har vänstern en gigantisk uppgift framför sig.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus