Inte samma regler som andra
Bildmaterial
Jenny Högström.
Innan Bok- och Biblioteksmässan öppnade för allmänheten hade jag för längesedan lämnat skeppet och satt på ett plan på väg mot nästa folkskygga hamn, nämligen den norska staden Bergen och årets upplaga av poesifestivalen Audiatur (uttalas Öudiatur, för den som undrar), en festival som vill ”presentera samtidspoesins gränsområden”.
Och förutom ett fullspäckat program med poesiuppläsningar av nordiska och internationella poeter och seminarier från torsdag kväll till söndag eftermiddag, erbjuds en tillhörande katalog, en sorts extensiv antologi som på sedvanligt vis är snyggt utformad och erbjuder mer än 800 sidor som en fördjupning av festivalprogrammet. Katalogen fungerar helt fristående och man behöver inte alls ha varit där för att ha mycket glädje och användning av den.
Förra Audiatur, för nästan exakt två år sedan, var en närmast extatisk upplevelse. Så när jag för andra gången anländer till Bergen, har jag alltså en hel del förväntningar. Samt vissa farhågor om regn.
Dock: när flygplanet närmar sig marken breder sprakande höstskogar ut sig, när flygbussen kör in till stan ligger sjön spegelblank, och kring fjälltoppen hänger para-
glidingskärmar närmast stilla i luften. Och solen skiner. Man befinner sig på rätt plats, med andra ord.
Men när vi anländer till Teatergarasjen på fredagkvällen har vi ändå missat den maffiga inledningen, där kanadensiska ljudpoeten Christian Bök rivit av sitt paradnummer, nämligen en speedad ekvilibristvariant av Kurt Schwitters underbara ljudverk ”Ursonate”, samt uppläsningar av bland andra danska Mette Moestrup, svenska poesidebutanten Karl Larsson (som gör stamningen till en skön konst), OuLiPo-giganten Jacques Roubaud, samt ett fredagsseminarium om ”poesi i masskommunikationens tidsålder”. Tur då att samtliga poeter uppträder två gånger.
Och vi är här mycket långt från debatter om poesikotterier – och istället på en plats där kärleken till poesin är både stor, bred och krävande.
Fredagskvällen stora behållning är hursomhelst ett fullständig förföriskt framträdande av den finlandssvenska konstnären och poeten Cia Rinne vars multilingvistiska krumsprång framfördes med ett lömskt leende på läpparna. Inte minst bröt det av efter japanen Tomomi Nadachis monomana om än rätt fina variationer på Schwitterstemat och finska Leevi Lehtos lååååååååånga ljuddikt. Vi gjorde av den anledningen ett tappert försök att tänka oss dessa krävande och på sitt sätt ganska macho ljudpoeter som kvinnor, men misslyckades. Well, Rinne, som läste ur sin bild-/ljudbok ”zaroum” var iallafall magisk. En bildvisning hade säkert gett hennes framträdande ytterligare en dimension – men istället hade afsnit p (www.afsnitp.dk) en pågående utställning ute i foajén.
Lördagens samtal fördjupade några av festivalens ämnen: till exempel presenterade Jacques Roubaud OuLiPo-rörelsen på ett både anekdotiskt och underhållande vis. Men att rörelsen har en kritisk potential föll nästan helt bort i hans beskrivning. Istället brände det till i samtalet mellan Caroline Bergvall, Christian Bök, Mette Moestrup och Leeve Lehto om flerspråklig poetisk praktik, exil och den poetiska strukturens möjligheter. Medan Moestrup arbetar med nationalistiska språkliga klichéer utifrån Danmarks förhållande både till Grönland och till sitt modersmål – framhöll Bergvall det andra språket som ett sätt att motarbeta det ”intuitiva” modersmålet. Och Bök laborerade i burroughsk anda med idén om poesin som ett virus att implantera i kroppar för att skapa ny poeis. Och även om Leevi Lehto hävdar att han skriver på ”barbarisk engelska” så var hans dikt på nonsensnorska en större behållning.
Bland de avslutande uppläsningarna blir jag särskilt upprymd av Roubauds version av Marseljäsen på ”fiskspråket”, ryske Aleksandr Skidans ”dictionary poems” och norske poeten Gunnar Waerness flummiga diktkonsert ackompanjerad av karimba. Men svenska gruppen Sharks film ”bonjour enfance” var ingen hit som film betraktad – jag ville nog hellre ha en performance, och isåfall ett mer utvecklat, kanske utstuderat bildarbete, som inte så tydligt illustrerade texten.
Och så då återigen Cia Rinne, som skrivit dikter utifrån sin namne CIA. Meningar som ”Spår av mjältbrand hos CIA” och ”CIA släppte sin hemlighet” får både publik och poet att bryta ihop av skratt. För ”CIA behöver inte följa samma regler som andra”.
Och det är en mening som väl fångar undertexten med hela den här tillställningen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus