Med ögonblicket som signum
Läs inte den här recensionen! Undvik också förordet till boken och alla andra skyltar från litteraturpolisen. Läs istället Nathalie Sarrautes roman "Planetariet" direkt och utan att passera gå. Det tycker i alla fall Henrik Petersen.
Bildmaterial
Boken
Planetariet
Nathalie Sarraute
Översättning Eva Alexanderson
Modernista
Kultur.
Kritiken av Nathalie Sarraute liknar ett rike i vilket invånarna måste informera sig om när Kungen tänker ge sig ut på promenad. Det säger sig självt att Kungens promenader blir tröttsamma och inte ett dugg intressanta. Kungen heter Le nouveau roman (Den nya romanen). Så innan ni läser Nathalie Sarrautes (1900-1999) Planetariet, som i dagarna återutges på Modernista — undvik recensionerna! Se också till att hoppa över Stefan Jonssons (förvisso utmärkta) förord (läs det först efteråt!).
Det finns skillnader stora som epoker mellan Alain Robbe-Grillet och Nathalie Sarraute, eller mellan Claude Simon och Marguerite Duras. Men när du vill läsa dem möter dig Litteraturpolisens skylt: Le nouveau roman. I vissa fall förvisso lika gärna en annan: Simon har så att säga dubbelt medborgarskap och kan (i likhet med William Faulkner eller Antonio Lobo Antunes) synas med beteckningen Stream of consciousness.
Låt dig inte lockas ut i ointresset. Ingen text tillhör någon genre. Det är deltagande ordet ”genre” beskriver. Men deltagandet är aldrig lika med tillhörighet. En texts eventuella uppgörelse med till exempel ”romanen” är måhända inte helt ointressant — men ämnet räcker inte för att reflektera en litterär text som förtjänar vårt intresse.För det gör Sarrautes "Le Planetarium" (1961), hennes kanske bästa bok.
Svindel är ordet för att beskriva det sätt Alain och flickvännen Gisèle kollektivt förtränger motstridiga känslor dem emellan, genom att gå upp i planen att byta sin tvåa mot hennes åldriga fasters femrummare — och båda är nästintill perverst besatta av möblering.
Överrumplande bredvidläsning är därför Björn Runeborgs roman "Dag" (Albert Bonniers Förlag) — om ett pars gemensamma besatthet för Dag Hammarsköld. Det är kuriöst att dessa två romaner ges ut samma höst. Men — för att fortsätta ge helt andra referenser än ”Le nouveau-författarna” — ”Planetariet” har även en del gemensamt med en annan bok i Modernistas utgivning: den amerikanska poeten Lyn Hejinians märkliga journal "Mitt liv". Båda är texter med den minutiösa impressionen, ögonblicket, som signum. Båda vibrerar av — liv.
Man blir glad av att läsa ”Planetariet”, trots den ganska sorgliga kärlekshistorien. Sarrautes detaljrikedom kan inte ha varit lätt att överföra till svenska. Eva Alexanderson, vars översättning första gången utgavs i Bonniers Panache-serie 1962, har gjort ett imponerande arbete. Men kanske hade Sarrautes förkärlek för (och briljans med) liknelser kunnat få mer variation än det myckna bruket av ”likt” i början av bisats. Ett smärre antal konstigheter, några med bara för absurd effekt — som att en liknelse beskriver hur det uppstod ”panik i fiendens förvirrade leder” eller att en uppmaning lyder ”hav förbannande” istället för ”förbarmande” (mina kursiver) — hade kunnat undvikas med noggrannare korrekturläsning. Det är detaljer som på intet sätt hindrar Sarrautes ”Planetariet” att vara en av höstens klaraste läsvärdheter.
Glöm all (även min) klassificering. Öppna ”Planetariet” och träd in i en värld. Det lyckades jag äntligen med, och:
”Ur enformigheten, ur kaos, ur fulheten reste sig något enastående, någonting starkt, levande (allt annat omkring henne, människorna, utsikten över trädgårdarna från fönstren, verkade nu dött), någonting som skälvde, genomfors av en mystisk ström, ordnade allting omkring sig, lyfte, upprätthöll världen…”
Henrik Petersen
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus