Medan vi faller
Vad är det som händer när ungdomar kastar sten mot polis eller brandmän under utryckning? Carl Johan Liungman diskuterar utanförskapets problem med exempel från Paris, Malmö och Landskrona. Och ser vårt gemensamma ansvar krackelera i ett nytt klassamhälle.
Bildmaterial
November 2007 - ett höghus i Landskrona brinner. När brandkåren ska släcka branden blir de attackerade av stenkastande ungdomar.
”La haine” beskrev en verklighet som fick sitt våldsamma utlopp i några av Paris förorter.
Kultur.
Utanförskap, detta sorgligt angelägna, konfliktdrypande begrepp, är oroväckande utslitet i vårt mediestressade samhälle.
I det kapsejsade folkhemmet har vi vant oss vid abnormiteter som skolbränder för miljoner varje månad, att moderater kallar sig arbetare och att demokrati är en oantastlig religion snarare än ett praktiskt system för samhällsstyre.
I dagens Sverige förytligas problematiken kring social och kulturell segregation till naivpositiva, storstadshäftiga kulturreportage på tv eller aggressiv Gringojournalistisk underhållning i gratistidningarna. Nyanlända invandrares livsöden drunkar i vardagens stormiga hav mellan den enskilde stadsdelstjänstemannens bidragsdirektiv och journalisternas ivriga sälja-lösnummer-engagemang för exempelvis apatiska flyktingbarn eller Janne Josefsson-reportage i stats-tv:n.
Den franska filmen ”Medan vi faller” (1995) skildrar tre Parisförortsungdomars våldsamma vardag med dokumentär precision. Originaltiteln är ”La haine” (Hatet), och hur oerhört profetisk blev inte den filmen? Jag såg den några år efter att jag bott i Paris, där jag ett par gånger besökte några av de förorter som kom att drabbas av de svåraste franska upploppen i modern tid efter 1960-talet.
När jag såg filmen framstod den som främmande och närmast overklig för mig i sitt utmålande av en nattsvart social avgrund och av det ömsesidigt spirande hatet mellan invandrarungdomarna och det franska samhället och polisen. När verkligheten sedan brutalt överträffade dikten kunde vi knappast fått tydligare varningssignaler om att den västerländska klasskiktade- och kulturuppdelade storstadsmiljön på det stora hela är en tickande bomb, oavsett om det rör sig om en Parisförort eller stadsdel i Malmö.
Sällan syns och ännu mer sällan märks svenska politikers konkreta arbete för en i praktiken förbättrad tillvaro för den stora mängden nyinvandrade människor som oftast bosätter sig i storstädernas slitna förorter där de lever som ett slags utanförmänniskor i det svenska samhället. Under feta kvällstidningsrubriker likaväl som på lokalpressens debattsidor förs en ständig rättskaffenspolemik för ett förverkligande av ett solidariskt politiskt handlande för bland annat bättre integration.
Både vanligt folk, kända debattörer och oppositionspolitiker efterlyser rationella initiativ, som till exempel fler närpoliser eller fritidsgårdar, som självklar valuta för alla skattepengar som ju på papperet ska ligga till grund för upprätthållandet av ett tryggt och normalfungerande ”välfärdssamhälle för alla”.
Men lika idogt som vissa initierade ledarskribenter vässar sina pennor varje dag, lika passivt beter sig såväl förvaltningschefer som framröstade toppolitiker. Trots sina ledande positioner med titlar som ”integrationsminister”, ”skolborgarråd” och ”regionråd” gör de i praktiken inte alls vad som krävs för att ombesörja så att hela den gemensamma samhällsapparaten verkligen fungerar som den ska. I stället för att agera i tid och handfast rätta till problem låter man dem växa till ytterligheter. Exempelvis läggs busslinjer om eller ner för att ungdomar kastar sten, i stället för att man tar rätt på de skyldiga. Gustav Adolfsskolan i Landskrona stängdes tillfälligt medan Hermodsdalsskolan i Malmö stängdes för gott på grund av grova sociala problem. Medierna förfasade sigoch någon oppositionspolitiker röt till, men sedan blev det som vanligt politiskt tyst kring det hela.
Nyckelpersoner i det svenska samhället måste inse att sådana allvarliga händelser som Parisupploppen inte bara springer ur en typiskt fransk problematik, utan att även folkhemsstolta demokratier som Sverige måste genomföra social mobilisering i detta nu för att undvika just den sortens absoluta samhällskollaps. Det är uppenbart att det svenska samhället socialt sett är svårt sjukt när skolbränderna är så frekventa att de på bara ett år i en enda kommun kostar 30 miljoner kronor (Malmö, 2007) och brandmän som försöker släcka pågående bränder i bostadshus och rädda människors liv regelmässigt blir attackerade av stenkastande ungdomar i vissa delar av Malmö och senast också i Landskrona.
Läget är allvarligt nog för att reellt genomdriva konkreta sociala reformer och göra både socialpolitiska och polisiära omprioriteringar för att undergräva det utanförskap som råder bland tusentals människor i svenska storstäder - inte minst i det förortsförtappade Malmö. Alla som bor i välbeställda, harmoniska stadsdelar eller kommuner torde inse att deras skyddade verkstäder lika lite som de orosdrabbade fattiga förorterna kan existera som satelliter i en civiliserad demokrati, där ett och samma samhällssystem ska gälla för alla medborgare.
Fotnot: Carl Johan Liungman är kulturskribent och projektledare för Föreningarna Nordens förbund (FNF), bosatt i Malmö.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus