En rättvisare värld

Är en annan värld möjlig? Michael Hardt och Antonio Negris globaliseringsbibel ”Imperiet”, följdes upp av mastodonten ”Multituden”, som äntligen kommit på svenska. Med utgångspunkt i 11 september, Irakkriget och USA:s sjunkande anseende, diskuterar Petter Larsson globala förändringar.

Kultur. När USA för första gången i modern tid anfölls på hemmaplan den 11 september 2001 tycktes det bekräfta en ny tid. Inte ens världens militärt, ekonomiskt och politiskt mäktigaste stat kunde skydda sitt eget territorium mot angrepp, inte från en annan stat, utan från ett spöklikt rövarband från andra sidan jorden.
Idén om den suveräna staten, som i princip kunde klara sig själv, fick en rejäl törn.
Det nya globala maktsystem som globaliseringsteoretikerna Antonio Negri och Michael Hardt lanserade under beteckningen Imperium i sitt berömda (och ofta bespottade) verk ”Imperiet” (på engelska år 2000, på svenska 2003) tycktes ta form.
De menade, i korthet, att en globaliserad kapitalism som nu täcker hela jorden kräver ett globalt nätverk av styrinstrument och institutioner för att fungera, ett nätverk som ingen nationalstat ensam kan styra. Den gamla typen av imperialism, där starka nationalstater konkurrerade, skulle underordnas det globala styret och försvinna.
Min förhoppning var att också politikerna i Vita huset efter 11 september skulle inse sitt beroende av omvärlden och nu tvingas samarbeta, åtminstone med andra mäktiga stater, organisationer och företag.

Det blev tvärtom. Politikerna i Washington slog bakut och lanserade med invasionen av Irak 2003 i stället ett projekt för ensidig amerikansk dominans. För första gången iscensatte USA en gammaldags imperialistisk invasion, där man besätter ett land med trupper för lång tid framåt, inrättar en lydregim och plundrar dess tillgångar. Det nya århundradet skulle inte bli ett globalt imperium där eliterna i de dominerande staterna skulle styra tillsammans för det kollektiva kapitalets bästa, utan en fortsatt oinskränkt amerikansk överhöghet.
Hardt och Negris analys krossades av Bushs bomber. Fem år senare är det snarare den nya amerikanska imperialismen som ligger i ruiner.
Det stolta nationsbyggarprojektet har blivit ett kaotiskt vardagsvåld. Hundratusentals irakier har dött, nästan 4 000 amerikanska soldater har stupat och frågan är nu inte om, utan hur, trupperna ska tas hem igen.

USA:s politiska makt har undergrävts, dess anseende i världen, förmågan att entusiasmera och leda, har sjunkit som en sten. Latinamerikanska länder utmanar öppet Washingtons ekonomiska inflytande, Nordkorea har vågat skaffa kärnvapen och i Europa har Irakkrigets tillskyndare avsatts en efter en, i Italien, Storbritannien, Spanien.
USA klarade sig inte på egen hand. Och plötsligt öppnas dörren på glänt för Hardt och Negris idéer igen. Bli inte förvånad om det sena 1990-talets debatter om den ojämlika globaliseringen nu snabbt återkommer.
Deras nya verk ”Multituden” utkom på engelska redan 2004 och finns nu efter en obegripligt senkommen översättning på svenska.
Liksom föregångaren ”Imperiet” är det en i sina delar svårgenomtränglig bok, som kombinerar avancerad politisk filosofi, poetiska utläggningar och agitation och som rör sig mellan enorma abstraktioner om ekonomin, arbetet och systemet och glasklara nedslag i en mer igenkännbar samtid.
Här finns en påfallande brist på empiriska belägg och man ska inte inbilla sig att ickespecialister begriper allt, men det är inte heller nödvändigt: Hardt och Negris analyser ska nog snarare läsas som ett slags avancerad brainstorming, en idébank för hur vi ska begripa sådant som krig, demokrati och revolution i en globaliserad värld.
I mycket grova drag är det en klassisk socialistisk modell de ställer upp.
Den globala kapitalismen gör majoriteten av jordens befolkning fattiga och ofria. Men de underordnade har mäktiga vapen och om de svetsar sig samman i kamp kan de vinna.
Då kan den globala demokratin förverkligas – även om det är högst oklart hur en sådan skulle se ut. Men med det sagt ger de sig förstås på att reda ut de specifika förutsättningarna för denna kamp.

Multituden sträcker sig tidsmässigt fram till Irakkrigets början och tar sin utgångspunkt i det långvariga globala krigstillstånd – ”kriget mot terrorismen” – som Washington utlyste efter 11 september. Kriget, hävdar man, är i dag det stora problemet för världens radikala rörelser, det står i vägen för vår längtan efter demokrati. I land efter land pressas de medborgerliga rättigheterna tillbaka i terrorbekämpningens namn.
Det är därför inte konstigt att de rörelser, som sedan protesterna i Seattle 1999 formerat sig för att lägga fram alternativ till den globala ordningen, snabbt omvandlade sig till fredsrörelser inför krigsutbrottet. Dessa sociala och politiska rörelser – bönder, kvinnorörelser, vänsterorganisationer, jordlösa, fackföreningar och så vidare – är hos Hardt och Negri konkreta uttryck för det vad de kallar multituden. Multituden är den kraft, det möjliga politiska subjekt, som Hardt och Negri tänker sig kan göra världsrevolution. Det är ett oerhört brett och halt begrepp, som syftar till att beskriva en global gemenskap där olikheter inte måste undertryckas, utan fritt får finnas. Det är med andra ord ett försök att göra upp med marxismens idé om industriarbetarklassen (eller partiet) som den ledande kraften i revolutionen, utan att hamna i något slags liberal idé om den enskilda individen som det enda som finns. Kanske kan man säga att de vill rädda marxismens idé om klasskonflikter i en postindustriell och starkt individualiserad tid. Jag tänker på multituden som ett oorganiserat globalt proletariat, där inte bara lönearbetare ingår, utan i princip alla som är underkastade kapitalismens exploatering, inklusive arbetslösa, fattiga och bönder, i både Syd och Nord. Det är naturligtvis en mycket optimistisk, ja kanske naiv, tanke att dessa människor skulle kunna förenas i politiska projekt, dessutom helst på lika villkor. Men kanske är denna optimism i dag det enda alternativet till den värld av groteskt förtryck vi redan lever i.

Multitudens uppgift är att omvandla Imperiet. För ur multitudens perspektiv är Imperiet parasitärt. De styrande kan ingenting skapa på egen hand. Det kan bara multituden. Alla de varor och tjänster, men också – det är viktigt – samhället som sådant, våra vanor, språken, vårt sätt att vara, skapas av multituden. Men Imperiets hantlangare har organiserat världen så att makt och pengar hamnar hos dem själva. I dag expanderar kapitalismen inte främst utåt, till nya marknader, eftersom hela jorden nu är mer eller mindre indragen i ett kapitalistiskt produktionssätt, utan framförallt inåt.
Sådant som tidigare inte betraktats som köp- och säljbara varor inkluderas nu i ett vinstdrivet system, inte minst så kallade immateriella ting som sjukvård, utbildning, underhållning, kommunikation, livsstil, kunskap, ja växternas och djurens själva gener. Allt privatiseras och omvandlas till vinstdrivna verksamheter. Denna immateriella produktion är i dag den viktigaste framtidssektorn för ekonomin, hävdar Hardt och Negri. Det som tidigare var socialt, som var själva livet i samhället, slukas nu av ekonomin. Men om sådant vi producerar genom att leva – kommunikation, känslor, språk (kom ihåg Absolut vodka!) – kan ägas privat, så skärps också konflikten mellan de mångas produktion och fåtalets vinster.

Beskrivningen är en variant på marxismens idéer om samhällsutveckling, där gamla sätt att organisera samhället förr eller senare krockar med de nya sätten att producera och kastas över ända. Eller mer specifikt: hur en produktion som blir allt mer social krockar med den privata äganderätten. Man kan ta ett annat exempel. Tänk er en bil som slutmonteras i Sverige.
Den innehåller inte bara arbete av svenska bilbyggare, utan också kanske komponenter från japanska datortekniker, kinesiska metallarbetare och zambiska gruvarbetare. Dessutom av svenska, kinesiska, och zambiska sjuksköteskor, lärare, vägbyggare, bagare och så vidare, som står för all den kringservice som krävs för att bilen ska kunna byggas.
Att reda ut vad var och en bidragit med är i princip omöjligt. Bilen är en produkt av dem alla. Samtidigt finns ägare och en företagsledning som inte bara kapar åt sig en del av värdet, utan också bestämmer hur, var och när bilen ska byggas. Men i dag, proklamerar Hardt och Negri, i ett försök att frammana historiens vind i ryggen på revolutionärerna, i dag närmar vi oss en punkt, kanske är den redan här, då multituden inser att den inte behöver bli styrd. Den producerar ju redan den sociala världen! Till och med det kapital som i dag rör sig med blixtens hastighet över jorden på jakt efter avkastning tillhör till stor del de många människorna: det är våra försäkringspengar, pensioner och fondsparande. Och samtidigt som Imperiet i dag sprider kapitalismens hierarkier, klyftor och konflikter över hela världen, så skapar globaliseringen möjlighet för nya former av motstånd.
När produktionen blir gränslös – och social – förs människor samman och tvingas kommunicera. De lär sig samarbeta och upptäcker hur mycket de har gemensamt. Lösningen på dagens kapitalstyrda globalisering är därför inte något slags tillbakagång till en mer renodlat nationalstatlig ordning, utan istället MER globalisering: en globalisering av mänskliga möten, där de gränser mellan kontinenter och länder som ständigt använts för att ställa de underordnade mot varandra – i skyttegravar och i ekonomisk konkurrens – kan upplösas och mänskligheten förvandlas från skilda ”folk” till ett enda globalt proletariat.

För att uttrycka det annorlunda: Lars Leijonborg hävdade häromåret i en liten globaliseringspamflett att svenska arbetare nu gör uppoffringar för att kunna konkurrera med de flitiga, billiga, kineserna. Från vänster brukar man då svara att den svenska produktiviteten redan är toppenbra och att vi står oss väl i konkurrensen. Hardt och Negri skulle antagligen svara att frågan är felställd.
Uppgiften för vänstern i en global ekonomi är att fråga: hur kan vi samarbeta med de kinesiska arbetarna för att upphäva eller mildra konkurrensen? Kan vi, till exempel, på något sätt bidra till de fackföreningar som nu bildas i Kina? De vapen multituden har är inte i första hand militära. Vad gäller fysiskt våld är Imperiet – ytterst uppbackat av den amerikanska armén – fullständigt överlägset. Men multituden har sin vägran. Likt Lysistrate och hennes systrar vägrade sex som en protest mot kriget, har multituden makten att sluta producera på det sätt som vi gör i dag, vi måste inte upprätthålla makten genom att rösta, vi måste inte respektera nationsgränser eller äganderätt.
Utan de många människornas lydnad står styrinstitutionerna tomma på liv och faller ihop. Det är detta hot som ständigt svävar över de styrande: de behöver undersåtar, arbetare och konsumenter, men undersåtarna behöver inte nödvändigtvis dem. Även om de ”objektiva” förutsättningar för att radikalt omforma styrsystemen, kanske rent av avskaffa staterna som sådana, är på plats (vilket man nog kan ifrågasätta) – så krävs också att multituden agerar, att den förmår forma en egen vilja och handla.
För detta krävs ett politiskt projekt att samlas kring, tror Hardt och Negri. Vad detta skulle vara vill de inte sia om, men de klagomål på en orättvis världsordning som i dag förs fram från alla håll måste förr eller senare koka över i en punkt där mänskligheten kan välja en ny väg.

Hardt och Negri vill uppenbart undvika att tillskriva multituden något konkret innehåll, utöver ett ”begär efter demokrati”. De koncentrerar sig istället på formerna. Multituden, hävdar man, förenas i sitt sätt att producera, att kommunicera, att organisera sig i nätverk, och vad det blir av detta, ja det får vi se. Jag tror man måste fokusera mycket mer på innehållet.
Som världsystemteoretikern Immanuel Wallerstein påpekat kräver – och genomdriver – människor samma saker i land efter land så fort de får chansen: ett arbete att leva av, trygghet vid sjukdom och ålderdom, utbildning för sina barn.
Kanske är det denna typ av krass materiell universalism, som kan mana fram multituden på världscenen?

Petter Larsson pettlar@telia.com