Pedagogiskaparadoxer mellan Kant och dagens skola
...Björn Rosdahl slår ett slag för Immanuel Kant.
Kultur.
Otaliga är de föredrag jag hört mot slutet av gymnasiet då elever velat tala om sanningen om skolan, och så har en del berättat om hur de googlat istället för att läsa obligatoriska romaner, hur de fått massor av hjälp med att skriva hemtentor och om hur de fuskat och fjäskat sig fram. Och jag har hört tal om hur trist det varit att plugga in meningslös fakta, och jag har hört om hur tröstlöst det varit att skriva självständiga arbeten. Både det ena och det andra kan lätt vara själsdödande reproduktion.
Man värjer sig gärna mot skolan, ingen trivs med att tvingas göra saker. Och samma sak också utanför. En gång inledde en elev ett prat om en bok han gillade med att berätta om de fjorton böcker, som välmenande nära och kära gett honom till jul och födelsedagar, vilka ännu stod olästa hemma i bokhyllan. I många och långa år hade böckerna och förväntningarna varit en rejäl börda.
Varför har vi skolor? I grunden är det för att det är besvärligt att lära sig läsa, räkna och skriva. Det kommer inte naturligt, det kräver ansträngning. Skolans uppgift är att föra kunskapsarvet från generation till generation.
Det finns paradoxer inbyggd i all skolverksamhet. Man ska ta till sig andras kunskaper och göra dem till egna, samtidigt som man ska forma sig själv i förhållande till andra. Genom att följa regler och lära känna gränser ska man lära sig vara fri och självständig. Med tvång ska man fostras till frihet.
Mycken kunskap är sådan att först när man behärskar den förstår man värdet av den, men samtidigt vet vi att lär man sig bäst om man förstår poängen med ämnet. Man förväntas likt Münchhausen dra upp sig själv ur sjön.
Pedagogikens paradox kan beskrivas som att man ska bli vad man redan är. Platon löste problemet genom att säga att man redan visste vad man kunde lära sig, och en hel del modern pedagogik jobbar efter en sådan modell. Man tror sig dra fram kunskap genom dialog. I dagens skola arbetar man ofta med eget arbete, den egna lusten att lära förväntas driva eleven att överskrida sin egen förmåga och nå djupare förståelse av sammanhang. Men ofta går det i stå. Problemet är att sådan pedagogik redan räknar med att eleven äger det som är skolans mål - självständighet och omdömesförmåga.
Att skolans paradoxer blivit tydligare har gjort att man världen över sett ett ökat intresse för Immanuel Kant. Hans bok från 1803 ”Om pedagogiken” kom nyligen i svensk översättning av Jim Jakobssonpå förlaget Daidalos. ”Människan är den enda varelse som måste uppfostras”, konstaterar Kant i den första meningen. Tänkande och kultur gör oss till människor, och det är saker som handlar om lärande. God uppfostran är ett centralt projekt för Kant; den ska göra människor bättre än de varit, den ska göra dem självständiga och den ska skapa fred och välstånd.
Kant kan tyckas sträng och allvarlig, och hans fördömande av onani och romanläsning gammaldags. Men också i det finns något, i sig är väl varken onani eller romaner skadliga, men visst är vår tids myckna porrsurfande och konsumtion av såpor på tv eller i romaner uttryck för en tid som inte riktigt trivs med sig själv.
Kants styrka är att han har grepp om människors bräcklighet och egoism samtidigt som han ser deras förmåga att bli självständiga, förnuftiga och moraliska. Kant kopplar samman frihet och disciplin, och i det är han riktigt intressant. Begreppen ses ofta som motsatser, men med lite eftertanke kan man inse att frihet kräver självdisciplin och omdöme. Alternativet är att man är slav under inre och yttre impulser.
Kant understryker att man måste fostra, men samtidigt ser han att den vuxne inte kan ta över barnets eget formande av kunskaper och omdöme. Kadaverdisciplin skapar inte människor som kan tänka själva. Barnet måste efterhand ta ansvar. Och omdömet utvecklas genom diskussioner med andra och genom skapandet av en gemensam förståelse. Jag tror mycket av dagens problem med skolan handlar om hur man tänker skola. Och jag hoppas utbildningsdepartementet beställt ”Om pedagogik”. Ett perspektivskifte behövs. Till sist handlar det om omdöme och klokhet både i klassrummet och på departementet. Regler är bara början. Och en skola med alltför många regler är en usel skola. Så paradoxalt nog bör man läsa pliktetikern Kant.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar