Känsligt skildrad identitetsjakt
Ann Lingebrandt har läst Utrop av Céline Curiol.
Bildmaterial
Céline Curiol; Utrop
Översättning: Helén Enqvist
Sekwa förlag
Boken.
Siri Hustvedts debutroman ”Ögonbindeln” var en studie i identitetsuppluckringar, hur rollspel försätter jaget på glid och förklädnader får eget liv. En forskarstudent kliver in i olika roller som rubbar hennes självbild: hon uppmanas att avpersonifiera rösten genom att viska, låter sig fotograferas med en känsla av att bli bestulen på sig själv, driver omkring på nätterna i manskostym som en helt annan person.
Nära besläktad är franska Céline Curiols debutroman Utrop, som genomsyras av känslor av främlingskap inför jaget och har fått Hustvedts make Paul Auster att brista ut i lovord. Här söker huvudpersonen kläder som kan förändra hennes person, prövar att gå in i en helt annan identitet, ställer upp för en fotograf och kan sedan inte känna igen sig på bilderna. Men romanen handlar mindre om den inre kärnans flyktighet än om försöken att sudda ut sig själv, och Curiol går steget längre i hjältinnans utplånande och anonyma karaktär.
Den omkring trettioåriga kvinnan — vi får aldrig veta vad hon heter — arbetar på en järnvägsstation med att ropa ut information om ankommande och avgående tåg: en röst som ”talar till alla utan att vända sig till någon.” Arbetskamraterna uppfattar henne som tillknäppt, frånvarande och otillgänglig, hon har knappt några intressen, saknar åsikter, intellektuella ambitioner och kunskaper om omvärlden, är så intetsägande att hon nästan är genomskinlig: ”Hon producerar ljud. Nästan vem som helst skulle kunna göra det i hennes ställe. Hon har förresten aldrig velat vara oumbärlig.” Det enda målet i hennes tillvaro är en man — också han namnlös — som tillhör en annan.
Medan deras outtalade flört långsamt utvecklas till något mer påtagligt driver hon omkring i Paris och låter saker hända, följer med främlingar, ger efter för impulser, utsätter sig för farliga situationer och råkar ut för märkliga sammanträffanden. I bakgrunden spökar ett övergrepp hon utsattes för som barn, som hon dolt och till stora delar förträngt.
Curiols roman präglas av en hårt tyglad desperation och en tomhet som ekar likt högtalarutropen. Svalt distanserat och fyllt av laddning under den strama ytan korresponderar språket utsökt med historien — den svenska versionen flyter fint, även om det ibland märks att översättaren fått kämpa en del med tempusformerna.
På många sätt är ”Utrop” en strålande debut, men jag saknar inte invändningar. För att i så hög grad fokusera skyggheten, tigandet och den bristande kommunikationen är romanen väl talträngd och villig att förklara; jag tror att det skulle ha varit effektfullare att låta det bortträngda förbli blott antydda fragment. En scen där huvudpersonen biktar sig för sin spegelbild i en främmande kvinnas gestalt framstår som psykologiskt tillrättalagd. Och eftersom berättelsen uppenbarligen utspelar sig på mobiltelefonernas tid blir vissa avgörande moment i intrigen svåra att tro på.
Men skildringen av hudlöshet förklädd i pansaraktigt skal är känslig och skavande, och här finns åtskilliga episoder som inte lämnar någon ro. Som när den inbundna kvinnan plötsligt saboterar det sociala spelet och utger sig för att vara prostituerad — och blir trodd. Hennes stumt förtvivlade utrop fortsätter ringa i bakhuvudet.
