Krönika: Med kriget på scenen
Kultur. Dont mention the war. Basil Fawltys oro gäller inte på Göteborgs teaterscener våren 2008. Här talar man om kriget, mera specifikt om USAs övergrepp i Irak, till exempel i Björn Runges drömspelspjäs Night Rider på Stadsteaterns studioscen.
Huvudrollsinnehavaren Magnus Krepper sitter ensam, spotbelyst, på en barstol vid scenrampen och berättar om fångtortyr och odtyckliga gripanden så att allsammans blir betydligt mera drabbande än aldrig så många dokumentära reportage.
När teatern är som bäst kan ingenting konkurrera med dess samtidskommentrande gestaltningskraft. Ett litet men betydelsefullt pacifistiskt budskap finns också i Runges pjäs Mordet på en f d komiker på Folkteatern. Men här är det naturalism som gäller, dock en svidande skicklig sådan, när Jonas Sjöqvist spelar komikerns trasige, hämndlystne son. Båda Rungepjäserna är gestaltningar av en manlighet i djup kris. Samma tema återfinns i danska succépjäsen Hem kära hem, som Teater Tamauer gjort en mycket intensiv översättning av. Yrkesmilitären Carsten kommer hem från tjänstgöring i Irak, till välmående medelklassparet i skyddade villaförorten, och sakta men säkert krakelerar hans tuffhetsfasad för att sluta i katastrof. Starkare kammarspelsförtätning är svårt att hitta. Det är oftast på småscenerna det händer.
Medan institutionernas stora spelytor får allt svårare att motivera sin existens är det frigrupper och studioscener som har det angelägna tilltalet. På Teater Trixter yppas en rädsla för att Amerika ska sprida sig så att det blir krig överallt. Pjäsen heter Skriv upp mig, och är en välkoreograferad kollektivpjäs utan huvudroller. Den postdramatiska teatern - massor av händelser men ingen handling - måste inte vara abstrakt. Här är den tvärtom så vardagligt konkret, med en rad vinddrivna rollfigurer på misslyckad chartersemester, att alltsammans skulle bli banalt om det inte vore för medkänslan som allt genomlysande tonläge.
Detta är teater som antidepressiv medicin, Tjechov kunde skrivit nåt liknande om han levat idag. Den mest allomfattande pacifistiska postdramatiska teatern finner man emellertid i Angered. Charlie Åström har skapat en svart karneval med monstruösa gycklare, en gravid nunna, militärer ur nära och fjärran krigshistoria, venetianska masker, mim i slowmotion och suggestiva skuggspel. Titeln på performanceverket är just Dont mention the war. De mänskliga rättigheterna får en prislapp och säljs ut som vilken designerprodukt som helst, av en man i klassisk spiontrenchcoat.
Irakkriget nämns inte uttryckligen. De direkta referenserna går till andra världskriget - med Hitler som grotesk dvärg. Men när streetdansaren Phax Ahamada håller brandtal om vikten av att utrota fienden varhelst han befinner sig, iförd amiralsuniform, tänker åtminstone jag på Bush och kriget mot terrorn. Särskilt som det sker mot en bakgrund av taggtråd.
Lägren, de eviga lägren, och den eviga tortyren. Horror is surrounding us, står det i textprojektioner på bildskärmar. En man med ögonen utstuckna - blind som Oidipus - radar upp historiska händelser som inträffat den elfte september. Till exempel den elfte september 1965, då reguljära amerikanska trupper för första gången ska ha satts in i strid i Vietnam. Föreställningen är trollbindande vacker, med bildrikedom och hypnotiserande musik.
Charlie Åström förtjänar kanske mer än någon annan benämningen teaterkonstnär. Och han visar att teatern både kan och bör tala om kriget, och ställa en evigt återkommande fråga: Why is there war again, why?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus