Kvinnors bilder och männens makt
Kultur.
Låt säga att det anordnas ett seminarium i Malmö med rubriken ”Moppar och thinner, manlig pubertet under trettio år”, inte kommer det att bevistas av idel män?
Åtminstone en tredjedel av publiken kommer att vara kvinnor. Men det motsatta gäller sällan eller aldrig. Under den hyperintressanta diskussionen om kvinnor och film, ledd av moderator Lone Kühlmann på Humanitetens hus i Malmö på onsdagen, var undertecknad bortsett från en av den internationella kvinnofilmfestivalen IFEMA:s medarbetare, den enda närvarande mannen. Det gjorde nog inte särskilt mycket. Eller som Kühlmann uttryckte det när någon i panelen ville veta vad vi hade att säga om saken: ”I dont care!” Vilket naturligtvis var den enda hållbara ståndpunkten.
För fokus låg någon helt annanstans. Det handlade om samtida bilder av kvinnor i film och media, och om villkoren för kvinnliga filmskapare i en patriarkal filmindustri. Debra Zimmermann från organisationen Women Makes Movies, en icke vinstdrivande organisation som samlar pengar för att stödja kvinnliga filmskapare – inledde med att peka på den ojämlika könsfördelningen på Stockholms och Köpenhamns filmfestivaler. Tre av tjugo tävlingsfilmer i Stockholm hade kvinnliga regissörer. En av elva i Köpenhamn. Katrina Schelin från Danmark fortsatte på det inslagna statistikspåret och pekade på att det i Danmark, där kvinnliga regissörer fått stort utrymme på grund av den danska gulderan under 90-talet, fortfarande är så att männen står bakom 80% av filmerna som görs.
Kanske låter det lite instrumentellt att peka på statistiska förhållanden, istället för att tala om de perspektiv som kvinnor kan tillföra filmen? Inte alls. För om det var en sak panelens deltagare var rörande överens om och snabba att påpeka, från mediekritikern Maria-Pia Böethius till före detta chefen för norska filminstitutet, Vigdis Lian, var att det är omöjligt att tala om en specifik kvinnlig film. Istället handlar det om att förbättra villkoren för alla dem som redan skapar en multitud av berättelser och motberättelser, men som på grund av manlig kompispolitik och fördomar inte når ut till publiken. Då är det självklart att rikta fokus på strukturerna. Vi kan uppleva att det är hur jämlikt som helst, men när man låter statistiken tala sitt tydliga språk är det uppenbart att vi, med Vigdis Lians ord, ser in i en falsk spegel.
Det var en eftermiddag som trots alla nedslående bilder av tillståndet i medievärlden ändå mynnade ut i optimism. Debra Zimmermann berättade om e-postlistor inför filmpremiärer, där människor uppmanas att gå på kvinnliga regissörers produktioner för att hjälpa filmerna att klara sig över den viktiga ”first weekend”. Vigdis Lian pratade om hur kvoteringslagstiftningen i Norge är på väg att bli ett kraftfullt verktyg i kampen för jämställdhet, inte bara i det traditionella näringslivet, utan också i filmindustrin.
Att män gör filmer som handlar om människor medan kvinnor gör filmer som handlar om kvinnor, är en utbredd och fullkomligt bisarr fördom som tyvärr är ganska livskraftig. När Annika Gustafsons dokumentärfilm Killing Time visades på kvällen var det snarare det omvända besökarna fick en förnimmelse av. Filmen handlar om den sjättedel av den bhutanesiska befolkningen som i slutet av 80-talet fördrevs från sina hem och alltsedan dess har bott i nepalesiska flyktingläger. Den lågmälda skildringen av flyktingarnas dagliga liv var så långt ifrån det spektakulära (manliga?) nyhetsvåldet man kan komma. En av flera förmodade höjdpunkter under den tredje internationella kvinnofilmfestivalen. En festival som börjar bli allt mer oumbärlig.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus