Kom tillbaka, Sonja Åkesson!

Dela denna artikel

Kultur Publicerad 20 april 2008 kl. 04:00 Uppdaterad 22 april 2008 kl. 08:03
  • Den här bilden på Sonja Åkesson togs 1968. Hon dog 51 år gammal 1977. Foto: Arne Jönsson/Scanpix

Ann Lingebrandt har läst Amelie Björcks nyutkomna bok om poeten Sonja Åkesson och reser genom tiden mellan 60-talets hemmafruar och dagens Blondinbella. Sonja Åkessons poetiska krutdurk av politik, form och språkglädje lever i en samtid där genuskonventionernas fängelse blott har fått nya galler.

”Att shoppa träningskläder är grymt kul!”

”Förresten så var den självhäftande BH:n

väldigt bra och höll hela kvällen! Det bästa

är att man kan tvätta dom och använda den

flera gånger – om man nu vill det.”

”Vackra naglar & händer höjer själv
-

känslan en aning.”

”Det är ju lite roligare att gå runt med en

väska som ingen annan har, eller hur?”

Man behöver inte surfa runt särskilt länge på de populäraste modebloggarna för att tänka att Sonja Åkesson om hon levt skulle ha haft en hel del att göra också i dag. På mångmiljonvärderade hemsidor agerar tonårstjejer – citaten ovan är hämtade från Blondinbella och Kenza, två shoppingglada gymnasister som rivaliserar högst upp på bloggtoppen – vardagsglamourösa stand-in för det ljuva konsumtionsliv som de unga läsarna drömmer om.

I en rosafluffig värld av attraktiva varumärken, lyxiga skönhetsprodukter och spenderbudgetar på åtskilliga tusenlappar per månad imiterar de modemagasinens glansigt suktande frasmakeri samtidigt som de skapar ett nytt språk, där det personliga tilltalet hela tiden infiltreras av reklamjargong. Vad har egentligen förändrats under de decennier som gått sedan Sonja Åkesson dissade glättig damtidningssvada i den fyrtioårsjubilerande collagedikten ”Fantasifylld korv”?

Fräsch duk varje dag!

Fräsch solbränna utan sol på några

timmar!

Att känna sig så där härligt GLAD och FRI

att byta till

något NYTT

Något riktigt GOTT

En fest för er som tycker om att vara

VACKER

En äkta substansberikning av brösten

En klänning av den här lite småfräcka

typen

Med en doft som får ljuv musik att uppstå

Åkej åkej, visst har det hänt ett och annat sedan Sonja Åkesson tog ett feministiskt skamgrepp på det folkhemska sextiotalet. Alldeles up-to-date känns väl inte hemmafruförtrycket som skildras i hennes en gång spjutspetsradikala paraddikt ”Äktenskapsfrågan” från 1963, särskilt inte sett genom känsliga postkoloniala glasögon: ”Vit Man köpa Saker / Vit Man köpa hustru / Hustru diska sås / Hustru koka lort”.

Numera har husmödrarna gjort karriär, kärnfamiljen är av plast, papiljotterna har bytts ut mot plattång och istället för att koka rotmos svänger vi ihop dinkelsallad. Men samtidigt livspusslar vi oss fördärvade i ett alltmer genomkommersialiserat och ytlighetsohämmat samhälle, där skönhetskraven har skruvats åt med operationsknivar och nervgiftssprutor och heminredningshysterin får oss att skämmas för varje fläck på den granitglänsande diskbänken.

När Åkesson 1968 klippte och klistrade ihop diktsamlingen ”Pris”, där ”Fantasifylld korv” ingår, var materialet till 99,9 procent hämtat ur dagstidningar, veckotidningar och en varukatalog. Om dikten saxats ihop i dag skulle poeten förstås ha förfogat över en outsinlig källa till stoff i dokusåpor, terapishower, sexspalter, receptsajter, paparazziblaskor och bekännelseprogram.

Nog kunde till exempel följande passage lika gärna ha utvunnits ur 2008 års mediala malström av tala-ut-traggel, makeoverfrossa och löpsedelsskandaler:

VAD SKA FOLK TRO OM MIG

VAD GÖR JAG FÖR INTRYCK

Jag har dubbelhaka och bilringar

Jag har valt fel tandprotes

Jag skäms för min tiks juver

Jag kan inte spela, inte sjunga, inte dansa

Jag har hjärtklappning om nätterna

Jag är vit som en sparris

Jag har gropar i låren

DET VAR JAG SOM FICK BARN MED

MIN BROR

JAG LÅG BUNDEN I KÄLLAREN

MEDAN SYSKONEN LEKTE

JAG VAR MIN MANS FÅNGE OCH

SLAV

MIN TVILLINGSYSTER TOG MIN

FÄSTMAN

MIN MAN FÖRFÖRDE VÅR STYV-

DOTTER

Kort sagt, Sonja Åkesson kunde knappast ha känts mer aktuell. Och intresset för henne sjuder. För ett par år sedan publicerades antologin ”Vara vit mans slav och helt andra dikter” i urval av Jenny Tunedal, i höstas sände SVT en dokumentär av Eva Beckman. Nu kommer Sonja Åkesson, en monografi av litteraturvetaren Amelie Björck i Natur och Kulturs serie Litterära profiler.

På säkert avstånd från det biografiska ger Björck inte mer än en schematisk skiss av den gotländska stinsdotterns väg från ströjobb, äktenskap och kvällskurser till positionen som folkkär folkhemsskald. Desto mer heltäckande och djuplodande är analysen av författarskapet.

Björck anlägger en rad perspektiv, målar pedagogiskt upp tidsandan och får med också de mindre uppmärksammade sidorna av Åkessons produktion: prosaböckerna, verken för scen och radio, tillsammansdikterna med tredje maken Jarl Hammarberg-Åkesson.

Genom att vrida och vända på de litterära strategierna fångar Björck mångsidigheten hos författaren som lika mycket var en slagdängig kvinnokämpe som en gnagande språkskeptiker. Åkesson slog en brygga mellan nyenkelheten och konkretismen och kunde vara såväl tillbakalutat beatpoetisk och syrligt ironisk som kannibalistiskt grotesk och avgrundsvrålande ångestriden. Lika satirisk som empatisk förde hon in vardagstristess och fulspråk i dikt som aldrig vände blicken från könsrollernas begränsningar och kommunikationens svåröverstigliga klyftor.

Det går en obruten linje från 50-talets pilotfru, som inte vill vända hem till bohaget, symötet och psykologicirkeln, till 70-talshustrun i sista diktsamlingen ”Hästens öga”, som tänker på efterrätt med frusen grädde medan mannen tiger om sin framtidsångest.

I ”Pris” dras den feministiska kritiken till sin spets, samtidigt som formen är mer lekfullt expe rimentell än någonsin. I denna readymade-poesi blir det tydligt i hur hög grad språkliga rutiner är utgångspunkt för Åkessons politiska genomlysning av kvinnornas – och männens – fångenskap i konventionerna. Samtidigt lättsamt och knivskarpt klär hon av ett klistrigt förföriskt språk som manipulerar och deformerar, exponerar klichéerna som nästlar sig in i vår självbild och schablonerna som färgar våra relationer.

Björck förhåller sig mer skeptisk till samlingen och erkänner att hon inte får någon omedelbar ”ögonkontakt”: i vägen står det högljudda budskapet, kommersialismens cyniska jargong, den dogmatiska driften med populärkulturen. Det hindrar henne inte från att göra en nyanserad närläsning som visar att Åkessons mediekritik inte är självklart svartvit, utan verkar på flera nivåer och bjuder på ordentlig friktion. ”Sonja Åkesson låter orden röja runt rejält i sig själv och oss andra”, skriver Björck och fortsätter: ”Fraserna övertrumfar varandra i sina försök att få oss på fall, klämmer på våra svaga punkter, lyssnar på oss (ja faktiskt!), ler skenheligt, gör bort sig. Får nya laddningar av sina nya sammanhang. Öppnar snittytor mot alla möjliga intertexter och kontexter.”

Lustfyllt vältrande sig i de klämkäcka vokabulärer som tillsammans bildar en självgående kravmaskin kör Åkesson klyschorna i botten, tills den jantemässiga tomtebolyckan skramlar ihåligt och reklamens favoritadjektiv ”fräsch” börjar stinka.

Resultatet av montagen är infernaliskt, samtidigt störtroligt och brådallvarligt. Som när hon klipper ihop en dialog mellan en man och en kvinna, där hans karlakarlskalla repliker hämtats från herrtidningar, hennes känslosmetiga från dampressen. De två klichéspråken skaver mot varandra i en tragikomisk dödsdans som inte bara åskådliggör patetiska genusstereotyper utan också eviga kommunikationsproblem:

HON: Kärleken är den fria hängivelsen

HAN: Håll käften! Jag sköter mig själv!

HON: Ett barn lärde mig vad kärlek var

HAN: Ingen ska kalla mej FEG!

Även om Åkesson häcklar friskt ställer hon sig aldrig utanför eller ovanför, utan väljer hellre att skriva in sig själv i sammanhanget. Så hittar man plötsligt i den fjortonsidiga fantasifyllda korvens löpsedelsuppräkning utropet ”JAG ÄR FJORTON ÅR ÄLDRE ÄN MIN MAN”, en direkt anspelning på hennes äktenskap med Jarl Hammarberg-Åkesson.

Samtidigt gäller det, som Björck påpekar, att inte förväxla det diktjag poeten bygger upp med den privata Sonja. Författaren laborerar med röster och roller, utan att förlora ett uns av inlevelse och identifikation.

De återvinningsmedvetna experimenten i ”Pris” pekar fram mot dagens poesilandskap, där den en gång uträknade konkretismen har gjort en dundrande comeback. Omsorgsfullt drar Björck upp linjerna till samtiden och visar hur levande arvet efter Åkesson är i alla läger. Brukar det hävdas att det finns en oöverbryggbar förkastningsspricka i den unga poesin, mellan å ena sidan OEI-stiska språklaborationer och å andra talspråkssvängig poetry slam? Fäll ut Sonja Åkessons paraply så ser man snabbt att allihop ryms därunder: de scenmässiga Bob Hansson, Anna Jörgensdotter och Lina Ekdahl följer i hennes fotspår lika väl som konceptpoeterna Ida Börjel och Ulf Karl Olov Nilsson, och Jenny Tunedals melankoliska Wittgensteinmeditationer har sina uppenbara rötter i Åkessons ”ensamhetssvindel”.

Åter till 00-talets modebloggar. Den uppblossande debatten om deras ytlighet har fått försvarare att rycka ut och tyda fenomenet som en fråga om kvinnligt entreprenörskap, utmanande rådande hierarkier. I stället för att gnälla borde man hurra när unga tjejer skapar nätverk och skaffar sig makt.

”Dagens outfit:

Jeans – Ginatricot

Mitt asballa linne – MQ

Skinnjacka –
H & M

Väska – Friis & Co

Skor – Din sko”

Är det här den kvinnliga maktens språk blir jag riktigt rädd.

Kom tillbaka Sonja Åkesson, vi behöver dig!

Ann Lingebrandt

Textförstoring

Amelie Björck
Natur och Kultur

Sonjas Åkessons böcker

Situationer dikter, 1957
Glasveranda dikter, 1959
Skvallerspegel berättelse, 1960
Leva livet prosadikter, 1961
Efter balen noveller, 1962
Husfrid dikter, 1963
Ute skiner solen dikter, 1965
Jag bor i Sverige blandat, med grammofonskiva, 1966
Man får vara glad och tacka Gud valda dikter, 1967
Strålande dikter/Nej så fan heller dikter, tills med Jarl Hammarberg- Åkesson, 1967
Pris dikt- och debattbok, 1968
Slagdängor visor, med musik av Gunnar Edander, 1969
Kändis diktberättelse, tills med Jarl Hammarberg- Åkesson, 1969
Ljuva sextiotal dikter och noveller, 1970
Mamman och pappan som gjorde arbets­byte barnbok, 1970
Hjärtat hamrar, lungorna smälter prosadikter och teckningar, 1972
Hå! Vi är på väg pratspel, tills med Jarl Hammarberg- Åkesson, 1972
Dödens ungar dikter, 1973
Sagan om Siv dikt, 1974
En värk att anpassa samlade dikter 1957–1965, 1975
Vi ses brev mellan Sonja i Halmstad och Bengt i
Stockholm, tills med Bengt Martin, 1975
Ett liv att avverka samlade dikter 1966–1974, 1976
Hästens öga dikter, 1977
En tid att avliva samlings­volym prosa 1978
Sonjas sånger tonsatta dikter, 1980
Sonja Åkessons dikter samlingsvolym, 1986
Samlade dikter samlings­volym, 1999
Vara vit mans slav och andra utvalda dikter, 2006

Kommentarer

Kultur

Huvudnyheter