Bang såg OS i Berlin med vidöppna ögon

Barbro Alving reste 1936 till Berlin och blev Bang med hela svenska folket. I dagarna utkommer i bokform hennes reportage från det 30-tal och de olympiska spel där så många sportjournalister blundade. Författaren Stig Hansen reser med Bang till OS, funderar över dagens diskussion om Peking OS och minns också Stig Dagermans öppna blick när han färdades genom det sönderbombade Tyskland efter kriget.

Kultur. Efter andra världskriget är allt mycket lätt att se, om man färdas med någon som har en ren blick och öppna ögon. Som Stig Dagerman. Han vet vad som gäller för den blinde mannen.

Ja, han vet att det skulle gå bättre om den blinde utanför Zoostationen i Berlin inte spelade orgel, och framför allt om han lät bli psalmerna. När han spelade positiv på vardagarna droppade mynten tätare. Men eftersom det var söndag höll gubben fast vid gnällorgeln och psalmeriet. Han hade alltså en bit kvar att sjunka, skrev Stig Dagerman, som precis hade kommit från Hamburg. Han hade framför sig fem dagar i Berlin innan han den 24 oktober 1946 skulle vidare till Hannover.

Stig Dagerman (1923–1954) reste i efterkrigs-Tyskland på Expressens uppdrag. Han tyckte att det var svårt och skrev hem: ”Någon journalist har jag inte blivit ännu och blir aldrig så vitt jag vet. Jag har inte lust att tillägna mig alla de beklagansvärda egenskaper som konstituerar en perfekt journalist.”

Och i samma brev kom de klassiska orden: ”Journalistik är konsten att komma för sent så tidigt som möjligt.”

Resan som varade mellan 15 oktober och 10 december 1946 resulterade i 13 reportage varav två aldrig trycktes i tidningen. Reportaget från Berlin publicerades i Expressen den 12 januari 1947 under rubriken ”Konsten att sjunka med öppna ögon”. I maj samma år ingick det i den mästerliga reportagesamlingen ”Tysk höst”.

I Berlin såg Dagerman människor som mer eller mindre behärskade konsten att sjunka. Och så fanns också de som ”har passerat ungefär allt”.

Dagerman gick i de stora stationernas mäktiga väntsalar, mötte flyktingar från öster och söder ”som ligger utsträckta på det nakna golvet utmed de nakna väggarna”.

De underjordiska stationerna hade klarat sig bättre. Visserligen luktade det där ”väta och fattigdom, men tågen går snabbt och säkert som i fredstid.”

Det var på stationerna ovan och under jord som Stig Dagerman vandrade, pratade med folk, funderade kring den rena framtiden och det smutsiga nuet och om den nya moralen som framtvingats av hungern. ”Det nödvändiga brottet betraktas med större tolerans i Tyskland.” Och: ”Att sjunka är tillåtligare än att gå under.”

På en av stationerna mötte han en polsk lärarinna och hennes son. Hon sa att hon höll på med ”affärer”, att hon längtade bort, till Sverige eller Norge. Hon hade ”en tavla hemma som hon brukar längta med. Den föreställer en norsk fjord - eller Donau vid Siebenbürgen. Vill jag följa med hem och säga vilket, så att hon inte skall behöva längta fel längre?”

Hemma i Sverige var Stig Dagerman, som det heter, ung och lovande. 1941 blev han sommarvikarie på syndikalistiska tidningen Arbetaren. 1943 fick han fast anställning där och skrev dagsedlar, reportage och kulturartiklar. 1945 efterträdde han Karl Vennberg som Arbetarens kulturredaktör. Hösten 1945 kom hans första roman, ”Ormen”. Efter ett år som kulturredaktör på Arbetaren lämnade han den posten för att satsa på sitt litterära skrivande. Då var han redan igång med ”De dömdas ö”. Den kom ut i början av oktober 1946.

Och samma månad for han alltså till Tyskland. Han reste i två månaders tid från Hamburg till Frankfurt via ett tiotal städer. Han fick hjälp av hustrun Annemarie Dagermans tyska släktingar och av meningsfränder inom den syndikalistiska rörelsen.

I Berlin satt Dagerman hemma hos lärarinnan och tittade på tavlan hon talat om. Den föreställde ett anonymt landskap. Sverige? Norge? Sonen teg, han var sju ”men har ögon som är minst tio år äldre”. Lärarinnans vän kom in, han hade nyss varit i Italien, hade en granatskärva i bröstet, sa att han måste hålla på med svartabörsaffärer eftersom hans understöd bara räckte till sju cigaretter i månaden. Den mannen sa att han mindes hur det var förr, när Berlin var vänligt. Och så drog han en vits.

Dagerman satt i det främmande hemmet och tänkte på lärarinnan och soldaten som bjudit hem honom. Han såg kvinnan och mannen och barnet som ljuspunkter ”eftersom de har mod nog att sjunka med öppna ögon”.

Ja, efter ett krig syns så mycket, det som Dagerman såg redan då, och det som man fortfarande ser. Jag är nuförtiden i Tyskland ett par gånger om året, inte för att min mamma är därifrån, utan för att försöka förstå hur ett land kan skildras, i kristider och i välgång. Jag läser tyska dags- och veckotidningar och ser där hur man kan se gamla saker med nya ögon: Hur mycket visste den och den? Vad gjorde vi? Oj, ännu en ny massgrav. Hur mycket visste man strax efter andra världskriget?

Och, kanske ännu viktigare: Hur mycket kunde man se innan kriget drog igång? Hur fungerade propagandan? Vem sa vad? Och hur kunde man tolka det?

Nu, inför ännu ett omdebatterat OS, släpps för första gången i bokform Barbro Alvings reportage från Berlinolympiaden 1936. När man läser detta – det var med skrivandet därifrån som hon blev Bang med svenska folket – så känns hennes närvaro i nästan varenda mening. Det skimrar, det är varm sand under fötterna tills hon plötsligt påminner en med vänlig röst: Vad är det du läser? Vad är det som skildras? Ser du inte vad som händer?

Inte så konstigt att tidningens upplaga ökade och ökade.

Bang (1909–1987) var tveklöst en av de största som skrivit journalistik i Sverige. I Berlin var hon på uppdrag av Dagens Nyheter och hon skulle skriva om olympiaden för de som inte läste sportsidorna. Och det var ju inte vilken olympiad som helst, det var nazisternas stora propagandaföreställning.

Rolf Yrlid, som kan Barbro Alving utan och innan, har sammanställt hennes arton dagboksreportage. De publicerades från och med den 29 juli 1936, hon läste in dem på telefon, och det finns inga manus bevarade. Så här såg texterna alltså ut när de trycktes och Yrlid ger oss kommentarer som tar bort det otydliga. Han förklarar mycket kring Bangs skrivande, reaktionerna, stilgreppen, hur hon använder till exempel färger i berättandet.

Det är även utan dessa kloka och öppnande kommentarer lätt att läsa Bangs rapporter från olympiaden. Hon är här och där, ser brevduvor, berättar om presenter som Hitler får, om de första försöken i släggkastning, om herr Goebbels, om publiken som är moderlig och ridderlig om vartannat.

Texten drar i en. Allt kommer så naturligt. Solen skiner tills molnen drar in. Jag hör hennes röst och den kan le och vara bitsk på en och samma gång.

Det var ett tyskt trettiotal som Bang sätter allt ljus på, också i de skuggiga hörnen, och sedan skrev Dagerman om fyrtiotalet och så återvänder Bang på sextiotalet med ett oerhört starkt reportage som heter ”Jag är i grund och botten en mycket känslig männi-ska”. Den som påstår det om sig själv är en av Hitlers närmaste: Adolf Eichmann.

Bang knyter på något märkligt och enastående sätt ihop Tyskland före och under och efter kriget, och skriver som om Dagerman slår följe med hennes skrivande: det är två röster i orden och i blicken, det är utåt och det är inåt, det är moraliskt fördömande och det är förklaringar och förståelse och det är bara så bra, så bra för texterna pratar med en, vill att man ska lyssna.

Bangs reportage om Eichmann inleds med att domstolen i Jerusalem fylls av något som ser ut som en hygglig kongresspublik. Världspressen är där i ljusa vårkostymer, blommiga sommarklänningar och det är den 11 april 5721 i israelisk tidräkning.

När jag läser det här reportaget kommer jag att tänka på hur Bang hade det och hade haft det: hon skrev om finska vinterkriget 1939–40 och hon åkte till Norge. Hemma igen skrev hon hur mycket som helst, extraknäckte, gjorde radioprogram, höll föredrag på föredrag.

Bangs dotter Ruffa Alving, född 1938, berättade långt senare att Bang orkade med detta utåt, men inte inåt: hon kämpade mot prestationskrav, ville skriva mycket, men levde hårt och drack. 1947, för att nämna ett exempel, gjorde hon en årslång jordenruntresa, pressade sig allt hårdare och allt blev upp och ner.

Men det landade, tycker jag, när hon i sextiotalets början skriver om Eichmann:

”Domaren läser anklagelseakten. Den översätts punkt efter punkt. (...) Varje siffra, varje bokstav betyder förintade judar. Eichmann står hela tiden. Nu i den järnhårda tyska disciplinen. Vad säger denna text honom? En lista på väl uträttade tjänsteärenden?”

Och så lämnar hon Eichmann för att skriva om judarna som drabbats, om vittnen, och det är en historiens högsta domstol i det sekellånga målet mellan judendomen och dess förföljare.

Några år dessförinnan skrev hon i dagboken: ”Det enda människan tror på är handling.” Och den första anteckningen i dagboken lyder: ”Mitt enkla motto för detta år: Försöka.”

När hon gick i pension 1971 hade hon på nära håll skildrat sex krig. ”Man har stått i packade skyddsrum i inbördeskrigets Barcelona i Spanien. Man har strövat igenom det pulvriserade Hiroshima. Man har hukat för krypskyttekulor i indonesiska revolutionsbyar. Man har kväljts av svälten i europeiska efterkrigsländer.”

Men: ”Just därför att man som reporter är så nära andra levande människors erfarenhet, så känner man starkare att man inte delar den. Det kan man inte, för man intar som sagt en absolut och avgörande undantagsställning: man kan ge sig därifrån.”

Långt senare sa hon om jobbet som krigsreporter: ”Lämpligt yrke för kvinnor? Inte lämpligt för någon.” Om hur det var att vara kvinnlig reporter: ”Principiellt, ingen anledning att göra gränsdragning, tvärtemot skäl att motarbeta beteckningen.”

Hon var 52 år när hon genom att skriva om Eichmann också skrev om Tyskland, om propagandan, om nazismen, om övergreppen, om såren som rivs upp när folk ska dömas för överfall och mord och krig och sorg.

Jag har stått med hennes efterlämnade papper i händerna, det är sammanlagt 228 ljusbruna papperskartonger. I låda 33 hittade jag anteckningarna om Eichmannrättegången: pressmeddelanden, tal av Göring, anteckningar hon förde på kvällen när hon kom hem till Pension Geiger Bet-Hakarem.

Och nu, när OS i Kina närmar sig, läser jag med så öppna ögon som jag orkar vad Bang skrev om Eichmann och så läser jag om Dagermans resor bland ruinerna efter kriget och så ser jag vad Bang med samma skärpa skrev om Berlinolympiaden då det var 1936 och tävlandet på sitt sätt var slut fastän det bara var en början på något mycket, mycket större:

”Och om det märks på Centralen i New York och Tokyo när herrarna kommer, så märks det också här att herrarna har rest. Berlin har snabbt och tyst tömts på sin främlingslegion, min ryska restaurang vid Kurfürstendamm är som Agdas konditori i Åmål, och herrskapet Wilhelm har jublande dragit ut ur sitt kök och in i sin våning för att vädra ut sina Olympische Gäste. Och den som har råkat larva sig kvar kring Stadions tysta murar får äntligen andrum och tid till en liten inventering av de tre stora veckorna. Har fru Leni haft sin olympiska film, så har jag haft min, och när jag låter den rulla ser jag ganska snart att den trots all idyll och all ridderlighet och all text om fred nog borde vara barnförbjuden.”

Stig Hansén