Gläntar på dörren till världen

Henrik Petersen kastar sig entusiastiskt över senaste numret av tidskriften Glänta. Det är tjockt som en bok och spänner över det mesta.

TIDSKRIFTEN. Nya numret av Glänta har exemplarisk spännvidd, med så skilda (?) ämnen som syntetiskt liv, higgspartiklar, poesi, roulett, religiösa sekter och gränsterritorier i djungeln. Begreppet som bildar tema för numret är ”den felande länken”. Tänk om kulturtidskrifter hade för vana att handla om så mycket som det här:

Fredrik Höök, professor i biologisk fysik, ger sina reflektioner kring händelsen att första ansökan om patent på syntetiskt liv offentliggjorts förra året – vilket dock ”bara” var en variant av genforskning med redan existerande molekyluppsättning, en urbakterie:  Gåtan om urimpulsen till liv, livets uppkomst, kvarstår.

Ulrika Engström, vetenskapsjournalist och redaktör för SVT:s Vetenskapens värld, rapporterar om världens partikelfysikers nervösa väntan på att ett laboratorium i Schweiz nu i maj ska sätta igång en jättelik protonkross med namnet ”Large Hadron Collider”. Den ska vara kapabel att alstra energier så höga att man i mikroskala återskapar omständigheterna som rådde vid tiden för big bang. Förhoppningen är att experimentet slutgiltigt löser gåtan om massans ursprung. Men då krävs att man hittar den lilla partikel som kallas ”higgs” (efter fysikern Peter Higgs); som ingen sett men som antas för att de fysiska standardmodellerna ska stämma. ”Higgs” är ”spolen” som (om den finns) frenetiskt far mellan elementarpartiklar och omgivande fält och gör det trögt för partiklar att röra sig i rymdens vakuum, och genom vars hektiska aktivitet som (om den pågår) alstrar energin som bildar mas-sa. Hittas ingen higgspartikel – så får partikelfysiken snart börja om från början med frågan om hur världen hänger samman.

Frilansjournalisten Klas Lundström bidrar med impressioner, intervjuer, den starka upplevelsen att ha varit ”där”: I ”La Frontera” – platsen mitt i Amazonas där gränserna (avsiktligt någotsånär) dras mellan Brasilien, Colombia och Peru: en hemvist för människohandel, prostitution och knark- och  vapensmuggling.

Ann-Marie Ljungberg berättar om de ”religiösa evolutionister” som myntade begreppet ”intelligent design” (idén om att det måste finnas en/flera Skapare, även om de religiösa skapelseberättelserna bara är berättelser). Rörelsen har blivit demokratiskt problematisk i delar av USA (där skolstyrelser systematiskt plockat bort Darwin ur undervisningen). Ljungbergs artikel ger en bra insyn i ämnet framför allt för att inte bara allmänt konservativa kristna amerikaner och George W Bush kommer till tals, utan även utbildade vetenskapsteoretiker som attraherats av rörelsen. Artikeln kunde dock ytterligare nyanseras, eftersom kritiken mot darwinismen (som här upprepas som striden mellan religionen och vetenskapen) i dag inte bara kommer från religiösa grupper. Dialektiska biologer och biokemister, exempelvis, anser att Darwin hade rätt i stort, i fråga om det naturliga urvalet, men fel i fråga om miljön.

Problemet, menar dessa forskare, är den linjära, enkelriktade kausalitetskedjan. Men okej – i jämförelse med ”intelligent design”-­rörelsen är även de mest Dar-winkritiska västerlänska forskarna ”darwinister”. Om tidskriften istället för ”den felande länken” haft temat ”kritiska punkter”, så hade det även öppnat för texter med strikt vetenskapliga perspektiv på känsliga helheter.

Men då hade man kanske inte fått med Mara Lees vackra introduktion till den kanadensiska poeten Anne Carson, skriven i ett slags ”oucriposk” anda (jämförbar med Oulipo – Ouvroir de littérature potentielle, gruppen med författare som Perec, Calvino och Queneau): Lee blandar saklig teoretisk analys med egen poesi (om Carsons poesi). Främst kretsar Lee ring Carsons märkliga bok ”Autobiography of red. A novel in verse” (1999); försöket att skriva ”biografin” över färgen röd. (Boken har inte översatts till svenska, men gavs ut på danska 2001, med den mindre lyckade titeln ”Selv­biografi i rødt”. På danska av Anne Carson finns också en vacker urvalsvolym från det lilla förlaget Basilisk, utgiven 2002).

På temat den gåtfulla länken mellan egenskaper och överblick (jag) pratar också Londonbaserade författaren Zadie Smith – i keep-your-sunny-side-up-kavat, litterär-entreprenör-anda – om sin uttänkta ”genomsnittsläsare” (och om romanen som om den var den enda litterära genren). Mer egensinnigt – och med en generös knapphet – har konstnärerna Po Hagström och Janna Holmstedt skrivit en text med titeln ”Umwelt” (begreppet man i naturvetenskap brukar använda för djurs subjektiva universa); om fiskar, pappor och om ett bisarrt museum – eller snarare kabinett av skelett, uppstoppade djur och djurmodeller – i Argentina, som heter ”Municipal Einstein” bara för att dess grundare ”gillar Einstein”.

I numret finns också nyskriven poesi av etablerade namn som Hanna Hallgren och Jenny Tunedal. Bokdebuterande Linn Hansén (se nedan) bidrar med en poesi som ”breder ut sig och blir Västergötland” – snygg och finurlig, med samma typ av ironiska generaliseringar man sett hos poeter som Ida Börjel, Ulf Karl Olov Nilsson och danska Ursula Andkjær Olsen. De i Aftonbladet frekvent queer- debatterande Athena Farrokhzad och Tova Gerge använder liknande grepp (ironiska generaliseringar, manualen som genre), i sin ”föräldraguide”, sitt ”modersmord” eller ”infanticida passionsförklaring”, en drift med olika kulturteoretiska klichéer med titeln ”Manual för postmodern uppfostran”. De gör det så blixtrande intelligent att man bara vill ha mer (”spela bara go-spel; spela absolut inte gospel”!).

Helt ny känns Daniel Gahnertz, med sina drastiska men hyperkoncentrerade dikter som av allt att döma handlar om att jobba i hemtjänsten – roliga så man gapskrattar. Och här har nu bara valts. Det är ett underbart nummer, tjockt som en bok för en hundralapp – ta med på picknicken!

Henrik Petersen claushenrikfriis@hotmail.com