Marcus Birro: Ner med den kulturella konformismen!
Annika J Hagström recenserade debutanten Maria Wennström häromdagen. Hon resonerade då om det nystartade förlaget Vulkan där vem som helst kan få sin roman utgiven. En av de som har valt att ge ut en bok på detta nya sätt är författaren Marcus Birro som här förklarar varför.
Kultur. Efter tio böcker beslutade jag att ge ut min elfte bok, en samling texter kring Italien och italiensk fotboll, på nystartade förlaget Vulkan. Det var en självklarhet. Jag har i alla tider slagits för en demokratisering av det offentligt kulturella rummet. Jag har aldrig fått tillträde till kultursidorna. Mitt författande ses fortfarande som om det inte är på riktigt.
Jag hatar inte så mycket längre. Men jag hatar verkligen självutnämnda kulturella grindväktare. Dessa småsinthetens lakejer som givetvis sätter sig till doms över bloggar och enskilda människors skrivande men hyllar Lars Norens futtiga rotande i sina toalettbestyr. Vad är väl vårens mest omtalade bok annat än en (allt för lång) bloggbok?
Kulturen har tusen ansikten, men läser man särskilt de stora tidningarnas kultursidor kan man få för sig att den bara har ett enda. Med projekt som Vulkan slår vi ut en del väggar, öppnar vi upp en del fönster. Kulturen är ett oändligt smörgåsbord men den kulturella konformismen, fegheten, positioneringen och svågerpolitiken, begränsar valfriheten. Internet tar ingen hänsyn till allt sånt futtigt. Internet ger alla samma chans. Och det är riktigt att alla inte kan bli författare. Men alla får chansen att försöka.
Hade jag inte haft en tjurskallig envishet hade jag stupat direkt efter min första utgivna bok. Att ständigt bli förbisedd, negligerad av kulturinstanser kan knäcka den bäste. Jag hämtar tröst i den nya tekniken, att den går runt väktare av alla slag, att det finns så oändligt många fler sätt i dag att nå ut till människor (där all kultur hör hemma) än det fanns när jag gav ut min första bok 1992.
Böckerna som ges ut på vulkan är av, minst sagt, skiftande kvalitet. Men gäller inte samma sak med de böcker som ges ut av riktiga bokförlag också? Vari ligger skillnaden?
Är jag proffs eller amatör? Det krävs två böcker för att få tillträde i Författarförbundet. Där är jag med. Och det är en massa andra också. Jag har läst outgivna diktsamlingar från så kallade amatörer som i min värld är tusen gånger mer proffsiga än verk av många av medlemmarna i förbundet. Litteratur är givetvis en fråga om tycke och smak.
Litteraturen är en källa till igenkänning, självspegling, tröst och kontemplation.
Runt omkring kan jag se hur så kallat kändisar använder litteraturen som ytterligare uttryck av sina desperata bekräftelsebehov, som ännu en iskall stolpe att sätta sin kändiskåta tunga mot.
Jag tycker det är att vulgarisera litteraturen. Men att ge vanliga människor chansen att få se sina tankar, sina historier tryckta i en bok är ett botemedel mot ytligheten. Vi författare brukar ju hävda att alla människor bär på en historia och så snor vi våra medmänniskors. Nu har de chansen att skriva ner sina historier själva.
Den kulturella världen är tätbefolkad av Salieri-typer. Medelmåttans fanbärare.
Redaktörer och recensenter som gått rätt utbildningar, som låtit sina medelmåttiga texter valsa runt som disktrasor på någon nykteristsponsrad folkhögskola i någon bortglömd obygd men likafullt blivit genomskådade som oväsentliga och obetydliga och istället ägnar sitt liv åt att hålla den syrefattiga luften kvar ännu ett varv i de kulturella rummen. De andas och lever nämligen av den där luften.
Det värsta är att de ofta hamnar på de större tidningarnas kultursidor.
Rabiata, tokblinda feminister som ska sila varenda kulturell yttring genom sitt förbannade könsfilter, som vill degradera det största och märkligaste mänskligheten har att erbjuda till en ständig genusdebatt. Här finns de akademiskt utbildade, med politiskt korrekta svar på varje ställd (och inte ställd) fråga.
Här finns de snarstuckna som låter förutfattade åsikter om person stå i vägen för ett objektivt bemötande (som om det är person och inte verk som ska bedömas) och här finns avskyn och skräcken inför den autodidakta, den självlärda konsten. Alla som på minsta sätt hotar deras kvasimakt tystas effektivt ner. Det är den värsta sorten; nedtystarna. De som väljer att tiga ihjäl ett pågående författar- eller konstnärskap därför att de blir skrämda, skräckslagna inför urkraften, den självlärda begåvningen.
Detta är ingalunda något nytt.
Den autodidakta konsten utgjorde redan i början av 1900 ett sånt hot att de lärde männen (och idag finns ju kvinnorna där också, om möjligt ännu ivrigare att passa in i Salieri-kostymen) kände sig tvingade att såga eller tysta ner ett av vårt lands poetiska genier, Dan Andersson. Och exemplen kan göras många fler.
Nu finns det en parallell kulturströmning. Där är alla välkomna ombord.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar