Värdefullt litterärt sprättande
Bildmaterial
Atlas Litterära Tillägg
Nr 1, 2008
TIDSKRIFTEN. Få saker utstrålar mer kulturellt cred än osprättade publikationer, ja, helst i uppsprättat skick då, annars blir det ju pinsamt tydligt att man inte orkat läsa mer än de första sidorna. När bokförlaget Atlas satsar på en ny tidskrift vittnar redan den stramt bildfria layouten om att man håller den finkulturella fanan högt. Det litterära tillägget (tänk Times Literary Supplement) ska enligt förhandssnacket fokusera på skrivprocessen och på ett mer ingående sätt diskutera litterära texter och hur de tillkommer, som det heter i den för en nystartad tidskrift ovanligt summariska ledaren. Men första bidraget får mig att tro att ALT kommer att ligga ouppsprättad på kaffeborden. Ett par sidor ofärdig romantext av Karolina Ramqvist tillsammans med en lika kort som ytlig enkät – som diskussion om texters tillkomst känns det tunt.
Det kan således bara bli bättre, och blir det också med besked. Äntligen kan man ta del av David Remnicks omtalade artikel "Tuffa strykningar" från The New Yorker om hur Raymond Carvers efterhärmade minimalistiska stil i själva verket skapades av hans redaktör Gordon Lish, som självsvåldigt strök ner novellerna nästan till hälften, ändrade titlar, namn och slut. Okänslig klåfingrighet eller skarpsinnigt medskapande? Det är hur som helst ett förfarande som utmanar vår syn på litterär originalitet och den allsmäktige författaren. Föredömligt följs artikeln upp genom att Carvers svenske lärjunge Hans Gunnarsson och redaktören Viktoria Jäderling ger sin syn på saken.
På tal om hård redigering hade det inte skadat med en sådan i det långa samtalet mellan Anne Swärd och Peter Kihlgård. Här är lite för mycket ömsesidig beundran och lite för lite substans, inte minst i jämförelse (en ganska orättvis sådan, det medges) med den franske historikern Pierre Noras intervju med Jonathan Littell, författaren till den omdebatterade Andra världskrigsskildringen "Les bienveillantes", som också publiceras i numret. Men visst kommer det upp en del intressanta frågeställningar om skrivandet som jobbig plikt och outgrundlig inspiration.
Riktigt stimulerande är Martin Gelins introduktion av Elise Blackwells roman "Grub", en satirisk uppgörelse med New Yorks litterära värld i allmänhet och hyllade smarta debutanter i synnerhet. Hennes karikatyr är ett led i den motreaktion som vågen av charmigt lillgamla och högljutt hyperaktiva prosaförfattare med kritikerförförande litterära gimmicks har väckt, en trötthet på personfixering, pr-kultur och käckt showoffande.
Man får lust att läsa, resonera och dividera. Och papperskniven går varm.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus