I din bokhandel 2011

Victor Johansson har läst tre antologier från Fridhems och Skurups folkhögskolor och Marie Pettersson har kollat in Serieskolan i Malmös nya tegelsten. De konstaterar båda att litteraturen lever och rör sig – hänka en smygtitt på framtidens nya genrer!

Kultur. "Men är jag tillräckligt bra?" frågar författarwannaben i Magnus Bergmans Foxtrotnovell "¿Qué tal espejo?". Signaturen S vill skriva Den Stora Generationsromanen och spegelbilden svarar: "Det spelar absolut ingen roll! Det finns alltid någon som är mottaglig för dina texter, oavsett kvalitet. Det gäller bara att hitta sin nisch."

Nästa Stora Generationsroman kommer kanske se ut som Bergmans novell, där S skriver litterära självmordsbrev, tiggarbrev till Bruce Springsteen och brödnoveller till Allers. Lite som Martina Lowdens "Allt." En generationsroman ihopsnickrad av ett gäng nischer, ett gäng stilar. Kärnlös för en kärnlös generation. En sprawlande generation utan kanon, som prenumererar på bloggar om livet på inredningsbutiken Furutorp och tankar obskyr fetischskräck hur lätt som helst. Det hårt nischade som den största kvaliteten alltså. Jag tycker det låter hur decentraliserat och härligt som helst.

Bergmans novell är en perfekt ingång till årets tre antologier från Skånes skrivarlinjer: Foxtrot och Techno från Fridhems folkhögskola, samt delta från Skurup. Här kommer då New Kids on the Block med de nya stilarna. Och kolla litteraturen lever, den rör sig. Hänka en smygtitt på framtidens nya genrer.

Om vi fortsätter i "Foxtrot" så hittar vi Stefan Borglyckes botemedel mot livsmonotoni i stort och kassörstristess i synnerhet. Bestående av plumpa överraskningsrepliker som: "Å nej, häftklamrarna är slut, om häftklamrarna är slut." och "Så du ska hem och förlänga avgas du…" när någon köper en avgasförlängare. Små attentat som trasslar till löpande

band. Nyttigt.

Kajsa Haidl skriver vuxenbarnbok om utbrändhet i "Måna och migränen" men daddar inte, utan drabbar oss sakligt med en fallstudie av björnen Måna. Sakligt som att Max bollar en boll. Kolla: "Om hon måste gå upp och göra någonting, kanske bre en macka, laddar hon jättelänge i soffan och efteråt är hon ändå jättetrött. Månas kropp är så tung." Knockande effektivt på ett till synes omöjligt naivt sätt.

Maria Peiris är in your face om ätstörningar. Det händer något spännande när en karaktär som förminskar sig själv, både mentalt och fysiskt, på samma gång slänger sig med extravaganta hyperboler: "Kylskåpet som sväljer mig, äter mig och maten som fastnat och vill gnaga sig ut genom halsen. / Illamåendet sköljer, tumult och anarki när magsäcken välts omkull som soptunnor sparkas ned i natten."

Jag funderar fortfarande på om "För över hjärtbasen hörs andra tonen bättre än den första" distanseras till Strindbergprål, eller kommer pirrande nära ocensurerad och modigt skämmig dagbok.

I Emma Rönnbäcks "Biografi om universum, (halvkorta versionen)" är Gud en barnslig konstnär som sitter på havets botten och pärlar, skapar ett fint halsband och kallar det DNA. Det är en Gud som verkar lika förundrad över livets under som människorna är, en beatnik som bara kommit in i överjordiskt skapandeflow. Rönnbäcks vinkel på världens historia är så

hippievacker att den dödar Bibeln. Ger mig gåshud.

En av skrivarskolornas största resurser är tid. Tomma dagar att fylla med skrivträning. Och ofta slutar hela processen från meningslöst stretchingskrivande ("pennan tänker" kallades det på Västerberg folkhögskola när jag var skrivarskoleelev) till målgång i ett slags redovisningsverk. Gustav Staaf Rydéns loopade nonsensdialoger gestaltar processen i realtid. Likaså Teolinda Toft med sina variationer på fyra gånger fem nyckelrepliker i "delta". Båda är intressanta som bakom kulisserna-reportage på skrivarskolor och behöver kanske inte hålla som färdiga verk.

Vidare i Skurups antologi bjussar Jimmy Andersson på en basröstboostad trailer för fantasytegelstenen "Astillion". "I din bokhandel 2011" skriver Andersson med så mycket självdistans som krävs för att sjösätta ett megalomaniskt askunge-matrix-ringenprojekt. I trailerklippen faller det oftast åt det halvtöntiga och ofrivilligt ironiska. Här gäller för

Andersson att gå in i scenerna med emotionellt patos. Modigt värre dock.

Jenny Green lyckas i "Sånt som är" suga in läsaren i värsta kammardramat i campingmiljö, utan att något spännande egentligen händer. Kroppsspråk och subtila signaler noteras noggrant av en närmast nojjigt voyeuristisk berättare: "Småbråkar över grillpinnarna, vill absolut hålla över samma glödhög. Hon lutar huvudet mot hans arm. Håret framför ögonen, fortfarande vått och hopklibbat. Han ser på mig, blinkar hårt med båda ögonen. Som för att kompensera något." Laddning i luften ger utslag på barometern. Det är mästerligt.

I "Techno" hittar vi Amanda Svensson som i år debuterade med hyllade "Hey Dolly". I "Hearts beats electrics" skriver hon poppigt om spejsade typer mitt i livet, alltså tonåren. "Jag är DJ Pusjkin! Min röst eker mellan väggarna med en klang från tusen tindrande trumpeter, hundratals hallucinogena händer i taket!" Karusellprosan visualiserar generationens mentala tillstånd. Och nog är jag avundsjuk på dessa stressat livsnjutande virvelvindar. Men det osar också präktigt på något sätt, som broschyrer om nudism eller religiösa uppvaknanden.

Susanna Lundin gör empatisk poesi av språkförbistring. Någon vill nå fram genom språket med hjälp av språket, stjälpt av språket. "Den här kan aldrig bli min språk. / Bara en hål jag hålla grävande, och grävande… / Den människor pratar och de förstått om saker som har jag. / De pratar om älska sorg lyckan… / Den språk deras är sten gnistrar som har men tung." Det är som att se någon drunkna, man vi bara hjälpa till. Förföriskt som att ducka på actionfilm.

I "Techno" finns också min absoluta favorit. Maja Bünger sveper i sviten "Kontinenten" ett sökljus genom tio psykogeografiska scener. Bünger lånar David Lynchs patenterade bilstrålkastare som normalt sveper ökenvägarna om natten. Lånar de vemodiga slidegitarrer på soundtracket. Zoomar sig genom den postapokalyptiska arkitekturen med en kall distans som påminner om Lotta Lotass seriemördarstudie "Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet": "Vita, nybyggda betong- och stålkonstruktioner. De som nyss fötts ur en människas fantasi. Glänsande fasader till restauranger, hotell och affärer. Allt är stilla och orört."

Man får en kick. Dessa tre antologier erbjuder så många nya möjligheter för litteraturen. Så många nischer, personliga röstlägen och specialare. Och förhoppningsvis är myten om att skrivarskolor likriktar och indoktrinerar sina författare punkterad vid det här laget.

Victor Johansson