"Viktig bit i fredspusslet på plats"
Gripandet av Radovan Karadzic (bilden) innebär att en viktig bit i det stora fredspusslet har kommit på plats, skriver kulturredaktionens Sören Sommelius, mångårig kännare av situationen på Balkan.
Bildmaterial
Radovan Karadzic, född i Montenegro, utbildad psykiater i USA och Danmark, bosnienserbisk president 1992–96, och nu snart fånge i Haag, åtalad för folkmord.
Då och nu. Till vänster Radovan Karadzic i April 1996, till höger samme Radovan Karadzic, innan han greps och fördes till Haag, på ett odaterat fotografi från en Belgradtidning.
Kultur. Radovan Karadzics livvakter sköt i april 1992 från taket på en hög byggnad mördande kulor mot en fredsdemonstration i Sarajevo. Så inleddes Bosniens blodiga inbördeskrig. Karadzic bär en stor personlig skuld till krigets brutalitet. Efter tolv år på flykt har poeten, psykologen och expresidenten fängslats. Enligt Politika, den stora dagstidningen i Belgrad, greps Karadzic på en buss i huvudstaden. Han lär ha försörjt sig på alternativ medicin och hade när han greps stort skägg och långt grått hår, förklädd som en förklädd skojare.
Tragedin slutar i fars.
Under första hälften av 90-talet reste jag återkommande till olika delar av vad som då ännu var Jugoslavien. Jag träffade aldrig Karadzic, men intervjuade två personer som stod honom nära, författaren Dobrica Cosic och psykiatrikern Jovan Raskovic.
Jag minns hur man på de små restaurangerna i Skadarlija i Belgrad i september 1991 när allt började gå åt helvete fortfarande spelade kroatisk och bosnisk musik, som gripande och orädda fredshandlingar. Vi åt vår cevapcici och grät över det kommande kriget.
Våren 1992 krävde EU val i Bosnien. Det var då de nationalistiska ledarna tog chansen. Man spelade på människors rädsla och skapade nationalistiska partier. En av ledarna var Radovan Karadzic, som blev krigförande president för självutropade Republika Srpska, med bergsstaden Pale som huvudstad i ett område med serbisk befolkningsmajoritet. Nu kommer han med stor sannolikhet inom några dagar att föras till Haag, åtalad för folkmord, för belägringen och beskjutningen av Sarajevo och för sitt ansvar för massmorden i Srebrenica.
Sjutton år har gått sedan inledningen till Jugoslaviens sönderfallskrig. Såren är inte läkta. De gamla konflikterna är inte lösta. Serbien har länge av väst behandlats som paria. Daytonavtalet har skapat en delad monsterstat av Bosnien. Bara fattigdom och nationalism lever gott i den serbiska delen. Jag var där i fjol, i Prijedor och Banja Luka, och blev djupt bedrövad. Också Bosnien måste normaliseras.
För några år sedan resonerade jag med Jan Eliasson om hur EU skulle kunna spela en mycket mera positiv roll på Balkan, genom att inkludera alla länder i regionen. Bara när de ekonomiska hjulen kommer igång faller rädslans och krigshetsandes strukturer samman. Dagens Slovenien visar detta.
I den processen är gripandet av Karadzic ett positivt om än begränsat steg.
På fri fot är fortfarande bosnienserbernas militäre ledare Ratko Mladic. Det fanns i Haag en process mot Kroatiens nationalistiska landsfader Franjo Tudjman, som väl kvalificerad krigsförbrytare om än med USA:s stöd. Tudjman dog innan åtalet väckts och i dag är många gator och platser i landet uppkallade efter honom.
En del av mitt hjärta finns på Balkan, i de länder som uppstod ur de jugoslaviska sönderfallskrigen. Efter två decennier av krig och armod är det hög tid att folk och människor på Balkan välkomnas i det Europa, där fredsbyggande är EU:s viktigaste grundsten. Gripandet av poeten och psykopaten från Sarajevo undanröjer ett viktigt hinder i det sammanhanget. Allt hänger samman. Men åtminstone en viktig bit i det stora fredspusslet har kommit på plats.
Karadzics anhängare är de gamla och besvikna, de marginaliserade i byarnas fattigserbien. För dem är han en hjälte. Några kommer att protestera. Men de tillhör trots allt det förgångna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus