Krönika: I FRA-debatten intet nytt
Kultur. Sällan har en debatt varit så intensiv som den om FRA. Eller debatt? Det har varit en massiv och enig kritik, för en gångs skull har alla opinionsbildare, oavsett om de är ledarskribenter eller kulturskribenter, hyst samma intensiva motvilja mot lagen. Desto obegripligare blir politikernas agerande.
Intressant är Marie Louise Samuelssons tvivel i Sydsvenska Dagbladet (30 juni). Opinionen är massiv, men är menigheten lika engagerad? Det finns nog människor som inte bryr sig ett dugg om att myndigheterna vet allt, eller åtminstone har rätt att veta allt, om dem. I dessa narcissistiska tider kan man mycket väl anta att många tänker: ”När det inte finns en chans att komma med och visa mitt privatliv i ’Big Brother’ eller exponera mig i ’Idol’, är det skönt att åtminstone myndigheterna ser mig. Och förhoppningsvis är de lite intresserade.”
Mera seriöst resoneras det väl snarare så: ”Jag står ut med att myndigheterna vet allt om mig, bara de på ett så effektivt sätt som möjligt kan hindra att jag blir sprängd i luften av en terroristgalning.” Rädslan och paranoian väger tyngre än integriteten.
Men principiellt förblir det betänkligt att man i försvaret av demokratin är beredd att upphäva demokratin. Jag har egentligen inget att tillägga till detta. Nu sägs det att måltavlan är främmande makt, Ryssland, vilket man av diplomatiska skäl har talat tyst om. Mig förefaller det långsökt. Lagändringen syftar inte till, sägs det, att skapa ett genomkontrollerat samhälle, vilket, som många har påpekat, är en omöjlighet. Den som har tillgång till all information drunk-nar. Den syftar snarare till att ge myndigheterna möjligheter att utan att vara lagbrytare, ha fria händer när de är något på spåren.
Det goda med skandalen är att den kanske, paradoxalt nog, påskyndar ett regimskifte. Paradoxalt, eftersom socialdemokratin inte är mindre diskrediterad och sannerligen har belastande traditioner. Ännu bättre är miljöpartiets nyvunna popularitet, till och med progressiva borgerliga ledarskribeter som Johannes Forsberg i Expressen (4 juli) inser att partiet länge varit det vänsterliberala alternativet. Ett visst exotiskt flummande har inte kunnat dölja att livsstilsliberalismen är bäst förankrad hos de gröna. Här finns förmodligen alternativet till den marknadsliberalism som betraktar marknaden som helig i stället för att betrakta den som ett ekonomiskt system som går att modifiera så att det bäst tjänar människorna. Libertarianer som ser staten som det enda hotet mot friheten är snarare dogmatiker än liberaler. Risken med miljöpartiet är att det inte definierar sig som liberalt och därför inte har några förpliktelser mot liberalismen. Det är frånvaron av ett vänsterliberalt parti som är det stora problemet. Att de borgerliga partierna bytt ideologier med varann, så att centern representerar högerliberalismen, folkpartiet konservatismen och moderaterna ingenting, är bara en fars.
Och vänsterpartiet? Jag har alltid pläderat för att det borde läggas ner och ett nytt vänstersocialistiskt parti bildas. Utan historiska kopplingar till den gamla kommunismen. Bäst vore det om det var missnöjda socialdemokrater som bildade det nya partiet. Att det uttryckte de gammaldags socialdemokraternas revolt mot socialdemokratins högervridning. Ett sådant parti vore trovärdigt och kunde fånga upp gamla vänsterpartister bland politiker och väljare. Lars Ohlys halvhjärtade reträtter övertygar däremot ingen människa. Opportunism är en styggelse, en opportunism som maskerar dogmatism är värre.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar