Poesins förening med politiken
Jonas Ellerström tar farväl av den palestinske poeten Mahmoud Darwish som gick bort i helgen.
Bildmaterial
Den palestinske nationalpoeten Mahmoud Darwish gick bort i helgen men Jonas Ellerström och det palestinska folket minns honom.oto:
Kultur. Under sin 66-åriga livstid, som avslutades för två dagar sedan, hann den palestinske poeten Mahmoud Darwish med att visa två saker. Först att poesin, det skrivna ordet i dess konstfullaste och ofta mest abstrakta form, kan vara ett kraftfullt politiskt verktyg.
Att hans dikter fick hjälp av musiken att nå ut ter sig naturligt för alla som hört arabiskspråkig poesi läsas, eller snarare deklameras – rytmerna finns i den månghundraåriga metriska tradition som även moderna poeter använder sig av, och melodierna tycks ligga latenta i själva språkljuden.
Darwish blev en litterär symbol för den palestinska kampen, för ett folks kärlek till sitt land i dess konkretaste bemärkelse: jorden, stenarna, växterna och de enkla husen var beståndsdelarna i en nationalistisk poesi framsagd av en diktare som i praktiken saknade statstillhörighet.
Han debuterade 1960, hamnade i fängelse som medlem av kommunistpartiet och lämnade 1971 Israel för Beirut. Året därpå introducerades han på svenska av HD-medarbetaren Ingvar Rydberg i antologin ”Palestinsk poesi”, utgiven av FiB:s Lyrikklubb.
Rydberg karaktäriserade Darwishs utveckling fram till den tidspunkten med orden att den lett fram till en märklig förening av marxism och mysticism. Ett annat allitterationspar verkar också användbart, nämligen poesi och politik:
Darwish visade inte bara att poesin kan vara politiskt effektiv – den mängd översättningar som gjordes av hans dikter till franska, engelska och som nämnts till svenska var ett tecken på det – utan också att den inte därför behöver ge upp sina poetiska verkningsmedel.
Darwish nöjde sig inte med indignations- och protestdikter utan var angelägen att ge sina tidskommentarer lyftning och förankra dem i en uppfattning av det palestinska folket som har drag av legend och mytisk historia.
Den patriotism (ordet använt utan ironisk biton) som genomströmmar Mahmoud Darwishs poesi förstärktes säkert av att han själv under så långa perioder befann sig i exil: i Libanon, i Kairo, på Cypern, i Paris, i Tunis. Han kom att spela en viktig politisk roll inom det palestinska författarförbundet och senare i PLO:s verkställande utskott, med ambitionen att förena de skilda fraktionerna på vägen mot en självständig palestinsk stat.
Den andra sak Mahmoud Darwish visade under sin livstid var att poesin i längden inte kan underställas politiken. Minnena, kärleken, den egna kroppen som gjorde sig påmind i sjukdom, allt detta var områden som krävde sin plats. När han inte längre tyngdes av rollen som PLO:s poetiske ambassadör blommade hans poesi ut både mot det visonära och det intima.
Han har översatts flitigt till svenska, av Marina Stagh, Hesham Bahari, Tetz Rooke och Kerstin Eksell: inte mindre än fem separatvolymer har hittills utkommit.
Förra året besökte Darwish Stockholm och framträdde på Kulturhuset, åtföljd bland andra av sin kurdiske vän Salim Barakat, en annan av exilens röster.
Jag minns Mahmous Darwishs distingerade kostym, hans lite trötta röst som fick bärkraft just i uppläsningsögonblicken, och en naturligtvis romantisk känsla av att den här personen är ett med sin dikt. Den sentimentaliteten tillät jag mig då och gör det än mer nu.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus