Kriget i Georgien och Gotlands frihet
Om ett krig som används i den politiska debatten.
Petter Larsson. Sovjet är tillbaka. Tanksen rullar in i Prag. Hitler anfaller Böhmen. Tsarryssland ockuperar Gotland. Ingen händelse verkar vara för avlägsen när de svenska ledarskribenterna ska hjälpa oss att förstå kriget i Kaukasus. Men man önskar att de kunde bestämma sig. Är det 1989, 1968, 1939 eller 1808 som mest liknar dagsläget?
De inspirerade parallellerna beror förstås på att inget slår ett krig när man vill upprusta. Därför skrivs den komplicerade konflikten om till svartvit krigsfilm av politiker som Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt eller på ledarsidorna i Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen.
Det stör David mot Goliat-dramaturgin för mycket, att den akuta krisen inleddes när georgiska armén, möjligen provocerad härtill av sydossetiska separatister och helt säkert uppmuntrad av amerikanska löften om ett framtida Natomedlemskap, skickades att en gång för alla krossa de uppstudsiga utbrytarna (Sydossetien) och säkra makten över regionens pipelines. Allt fokus ligger därför på att storskurken Ryssland slog tillbaka mer än nöden krävde, kanske med sikte på att själva krossa sina egna uppstudsiga utbrytare (Georgien) och lägga vantarna på samma pipelines.
Georgiens suveränitet måste värnas, heter det nu. Men med tanke på hur lätt samma politiker och tidningar tagit på den idén i Irak, Afghanistan och Jugoslavien, låter det måttligt trovärdigt.
Slutsatserna för Sverige är givna: FRA-lagen, Nato-medlemskap, återgång till invasionsförvar. Och så ska vi bygga ut kärnkraften, flikar Svenska Dagbladet in, så vi slipper rysk gas. Annars står stridsvagnarna snart på Sergels torg. För om det kan hända där, så kan det hända här. Om det beror på att de i krigsiverns berusning verkligen förväxlat ett oroligt Kaukasus med ett Nordeuropa som aldrig varit mera avspänt, eller bara vill få oss andra att göra det, kan ju kvitta.
Kritiken mot FRA-lagen har ju aldrig handlat om spioneriet mot den ryska militären, utan om detta verkligen kräver massavlyssning på hemmaplan. Och om något, så visar väl konflikten faran med krigsallianser. För om Georgien i våras fått det Nato-medlemskap man så hett åstundar hade en av två saker kunnat ske.
Antingen hade regeringstrupperna kunnat härja fritt utan rysk inblandning. Med tanke på hur många de hann döda på bara ett par dagar, är det inget vackert scenario. Eller också, om ryssarna ändå ingripit, hade Georgien kunnat vara början till en direkt konfrontation mellan världens två största krigsmaskiner.
Om också Sverige då varit Nato-medlem, hade vi i ett slag varit i krig med Ryssland, på grund av en fjärran regional maktkamp om olja, gas och nationsgränser.
Då, men endast då, vore Gotlands frihet hotad.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus