Pokemon, ungdomen och nätet
Kultur. Det är fullt hus. Medan jag i min trädgårdsstol läser Henry Jenkins ”Konvergenskulturen” sitter tre grabbar uppkrupna i soffan i dunklet inomhus och spelar Pokemon på sina Nintendo DS. De känner varandra knappt sen tidigare, men nu flyttar de – utan kablar – figurer som de erövrat när de spelat ensamma mellan maskinerna, samtidigt som de samtalar om hur man kan klara olika uppgifter i spelets labyrinter. På vår röda matta spelar min åttaåring och en klasskompis med Pokemonkort. Reglerna är knasigt komplicerade och finns bara på engelska. De måste själva förhandla fram egna. Grannens femåring kommer in med ett antal Pokemonfigurer, och kastar en Pokeboll över golvet, godiset skramlar inuti. Snart låter han figurerna fajtas med varandra i dueller som på tv. Han frågar om dem och alla i rummet svarar med tungvrickande japanskinspirerade namn och reder ut komplexa karaktärsegenskaper.
Henry Jenkins har rätt. En ny kultur finns redan i barnkamrar och vardagsrum. Jenkins är medieprofessor vid MIT och nämner i förbifarten Pokemon i sin stimulerande bok. Hans poäng är att Pokemon är ett uttryck för en ny kunskapskultur, där samverkan är viktigare än skolans krav på självständighet. ”Konvergenskultur” handlar om att olika medier samverkar och att medieföretag verkar inom en rad olika mediekanaler för att sprida sitt innehåll, men också om att användare samarbetar för att själva skapa och bearbeta det som finns i populärkulturen. En sång kan ingå i en tv-serie, finnas i en reklamfilm och i ett dataspel, den kan dyka upp som Youtube-cover och skojas med i filmklipp, komma som ringsignal, ges ut på cd och sjungas på konsert.
De nya medierna ger möjligheter för vanliga människor att delta och skapa. Många unga är kreativa på nätet. Den nya tidens intelligens är kollektiv och det är i spelen barnen förbereder sig för sin framtid. De unga, skriver Jenkins, har blivit jägare och samlare när de gäller kunskap och de njuter av att reda ut saker och se förbindelser. De skapar själva lekar med de gemensamma gestalterna, utvecklar material kring dem och påverkar hur företagen formar sina produkter.
Men det finns problem. Att lära sig tekniker och uttrycksformer tar tid. Intressen nischas. Gemenskaper på nätet kan lätt utesluta de som inte meriterar sig eller inte passar in. Umgänge på nätet kan vara rått och brutalt. Integrationen och interagerandet uteblir, samtidigt som allt mer koncentrerade mediekonglomerat infiltrerar överallt. Ofta utmålas de unga som oerhört datavana, men de flesta är inte särskilt sofistikerade. De nya medierna gör det lättare för talang och vilja att göra sig gällande. Kanske är det de mest försigkomna som formar sin tid. Men om vi vill ha alla med?
Jenkins talar hellre om deltagande än om interaktivitet. Mycket samspel är bara på låtsas. Till sist handlar det också om kring vilket innehåll man samlas. Allt kan granskas och ifrågasättas. Men många – också unga – saknar kritisk läsförmåga när det gäller de nya medierna. Jenkins har i andra sammanhang betonat skolans betydelse för att lära unga hantera nätet. De nya medierna behöver stöd av ett gammalt medium som skolan. Det är dock fascinerande hur mycket barn kan lära sig under sina lekar, jämfört med hur lite de lär sig i skolan. Vi förväntar oss så lite – vi gamlingar.
Det är fullt hus. Medan jag i min trädgårdsstol läser Henry Jenkins ”Konvergenskulturen” sitter tre grabbar uppkrupna i soffan i dunklet inomhus och spelar Pokemon på sina Nintendo DS. De känner varandra knappt sen tidigare, men nu flyttar de – utan kablar – figurer som de erövrat när de spelat ensamma mellan maskinerna, samtidigt som de samtalar om hur man kan klara olika uppgifter i spelets labyrinter. På vår röda matta spelar min åttaåring och en klasskompis med Pokemonkort. Reglerna är knasigt komplicerade och finns bara på engelska. De måste själva förhandla fram egna. Grannens femåring kommer in med ett antal Pokemonfigurer, och kastar en Pokeboll över golvet, godiset skramlar inuti. Snart låter han figurerna fajtas med varandra i dueller som på tv. Han frågar om dem och alla i rummet svarar med tungvrickande japanskinspirerade namn och reder ut komplexa karaktärsegenskaper.
Henry Jenkins har rätt. En ny kultur finns redan i barnkamrar och vardagsrum. Jenkins är medieprofessor vid MIT och nämner i förbifarten Pokemon i sin stimulerande bok. Hans poäng är att Pokemon är ett uttryck för en ny kunskapskultur, där samverkan är viktigare än skolans krav på självständighet. ”Konvergenskultur” handlar om att olika medier samverkar och att medieföretag verkar inom en rad olika mediekanaler för att sprida sitt innehåll, men också om att användare samarbetar för att själva skapa och bearbeta det som finns i populärkulturen. En sång kan ingå i en tv-serie, finnas i en reklamfilm och i ett dataspel, den kan dyka upp som Youtube-cover och skojas med i filmklipp, komma som ringsignal, ges ut på cd och sjungas på konsert.
De nya medierna ger möjligheter för vanliga människor att delta och skapa. Många unga är kreativa på nätet. Den nya tidens intelligens är kollektiv och det är i spelen barnen förbereder sig för sin framtid. De unga, skriver Jenkins, har blivit jägare och samlare när de gäller kunskap och de njuter av att reda ut saker och se förbindelser. De skapar själva lekar med de gemensamma gestalterna, utvecklar material kring dem och påverkar hur företagen formar sina produkter.
Men det finns problem. Att lära sig tekniker och uttrycksformer tar tid. Intressen nischas. Gemenskaper på nätet kan lätt utesluta de som inte meriterar sig eller inte passar in. Umgänge på nätet kan vara rått och brutalt. Integrationen och interagerandet uteblir, samtidigt som allt mer koncentrerade mediekonglomerat infiltrerar överallt. Ofta utmålas de unga som oerhört datavana, men de flesta är inte särskilt sofistikerade. De nya medierna gör det lättare för talang och vilja att göra sig gällande. Kanske är det de mest försigkomna som formar sin tid. Men om vi vill ha alla med?
Jenkins talar hellre om deltagande än om interaktivitet. Mycket samspel är bara på låtsas. Till sist handlar det också om kring vilket innehåll man samlas. Allt kan granskas och ifrågasättas. Men många – också unga – saknar kritisk läsförmåga när det gäller de nya medierna. Jenkins har i andra sammanhang betonat skolans betydelse för att lära unga hantera nätet. De nya medierna behöver stöd av ett gammalt medium som skolan. Det är dock fascinerande hur mycket barn kan lära sig under sina lekar, jämfört med hur lite de lär sig i skolan. Vi förväntar oss så lite – vi gamlingar.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar