Alla vill med facket
Emil Schön rapporterar från European Social Forum i Malmö
Kultur. Ett socialt forum är i första hand en plats för sociala och politiska rörelser att dela erfarenheter och söka samarbeten med andra grupper. Den hetaste giftasbruden på marknaden är fackföreningsrörelsen. Det är inte bara politiska partier på vänsterkanten som allt som oftast sökt bästisskap med facket. Även miljörörelsen och migrantrörelsen följer fackets varje steg med falkblick. Det facket har som de andra rörelserna, åtminstone i nord, saknar är fackets bredare kontakt med arbetarklassen. Även med rådande medlemsflykt kan facket mobilisera en bredd av människor som andra organisationer bara kan drömma om.
Frågan om fackets relation till andra rörelser har varit ett hett ämne under flera av ESF-seminarierna. Ett av dem behandlade just fackföreningsrörelsen relation till klimatrörelsen. TCO, ABF och Europeiska transportarbetarförbundet, fanns med bland arrangörerna.
I panelen satt den retoriskt skicklige Jonathan Neale, författare till boken Stop Global Warming – Change the World och klimataktivist i brittiska Campaign Against Climate Change. Enligt honom kan miljörörelsen ta åt sig äran för att ha agerat ögonöppnare i klimatfrågan. Men tesen som han presenterar är att miljörörelsen är för svag för att ensam driva fram de 80-procentiga utsläppsminskningar av växthusgaser som krävs för att undvika en ohejdbar återkopplad global uppvärmning. Så stora minskningar kan inte uppnås om man inte ställer om hela samhället. Även om världens regeringar gärna vill göra något åt klimatförändringarna, vilket Neale menade att de oavsett politisk färg vill, så kan de inte. Så fort en politiker eller regering föreslår de massiva statsstyrda investeringar som krävs för att kapa utsläppen blir konflikten med det nyliberala systemet akut, ett system som bygger på privatiseringar och marknadslösningar. Den politiska väg de valt hindrar dem.
Endast genom en bred massrörelse och stora demonstrationer kan man tvinga regeringarna att ändå genomföra de förändringar de idag inte anser vara möjliga. Neale som själv har facklig bakgrund ser ingen annan möjlighet än att fackföreningsrörelsen måste delta i det projektet för att det ska lyckas. Nyckelargumentet är de gröna jobben.
Att facken skulle vilja axla den rollen är inte bara önskedrömmar från miljörörelsens skrivbordsgeneraler, det har så sakteliga redan börjat ske.
I USA finns sedan 2006 Bluegreen Alliance, ett äktenskap mellan Stålarbetarunionen och naturorganisationen Sierra Club. Alliansen driver kravet på en omställning av USA:s kolbaserade energisystem och talar om fem miljoner nya gröna jobb. I USA finns också Apolloalliansen, en bredare rörelse av fack och miljörörelse där även företag ingår, som driver på för en omställning till förnyelsebar energi med jobben som argument.
I Norge har alliansen For velferdsstaten, i huvudsak bestående av fackförbund som organiserar sammanlagt en miljon norrmän inlett en samling runt klimatfrågan. I Sverige har Seko, facket för service och kommunikation, släppt antiprivatiseringsmanifestet Den svenska modellen 2.0. Sekos ordförande Janne Rudén meddelade också under forumet att Seko svarat ja på ett frieri från den svenska miljörörelsen om att ställa gemensamma krav på järnvägssatsningar.
Jonathan Neale drömmer om ett fack på fötterna i klimatfrågan innan FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009. Där och då avgörs den globala klimatpolitiken för lång tid framöver. Min gissning är att tiden är för kort för att det nyvaknade fackliga klimatintresset ska ha burit tillräcklig frukt till dess.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus