Kulturpolitiker – bilda er!

REMISSEN. Kulturutredningens betänkande är uppskjutet. Man kan ju hoppas att det betyder att kommittén behöver tänka lite till. För det finns mycket att tänka på. Till exempel på konsekvenserna av en regionalisering av kulturen. Svaret är: ökad politikermakt.

En kommunal kulturnämnd har en proportionellt sett ofantligt mycket större makt över kulturlivet än riksdagens kulturutskott. Och här råder oftast inget armlängds avstånd: kulturförvaltningarna är snarare nämndernas förlängda armar. Eller de har rättare sagt armarna bakbundna i förhållande till nämndens beslut om medelfördelning.

Kulturutövares och kulturtillskyn­dares argument för konstkultur är oftast välartikulerade och insiktsrika, eller åtminstone djupt kända. Vi som regelbundet besöker konstkulturens spelplatser vet det in i hjärterötterna: utan konst blir livet platt, färglöst och i total avsaknad av lust och horisontvidgande utmaningar. Men detta är 2000-talet, ingen låter sig längre imponeras av fagra och högtidliga ord.

Legitimitetsproblem uppstår när dessa argument, vare sig de grundas på en filosofiskt definierad konstsyn eller på folkbildarambitioner, utmanas av populism. Kulturpolitiken uppfattas alltför ofta som en affär mellan politiker och kulturutövare, båda med publikens bästa för ögonen. Men egentligen är det skattebetalarna som är den viktigaste aktören på politikområdet. Om det blir allmän mening att konstkulturen är en elitistisk fåtalsangelägenhet får kulturpolitiken svårigheter att motivera sin existens.

Att Linda Skugge provokativt kan erbjuda Kulturrådets styrelse sina tjänster, som ersättare för ett avhoppat enfant terrible, Staël von Holstein, visar att några hämningar eller blygsamhet inte existerar i det lägret. Men när detta skrivs har väl begreppet marknadslösning tappat sin aura, sedan marknaden för tredje gången på två decennier kastat sig själv ner i hopplöshetens svarta hål. Så den marknadsdyrkande nyliberala utmaningen är kanske inte just nu den allvarligaste.

Värre är det med den liberalism som klär sig i folklig dräkt. Den framträder i allians med bloggonauter och fildelare, och hävdar allas lika rätt och alltings lika värde. Gärna med förstärkningar från den patentsociologiska kultursynen: att alla mänskliga uttryck är kvalitativt lika, även om de innebär falsksång och plagiat. Detta verkar vara ett medvetet missförstånd av den gamla fina amatörkulturidealismen.

Den nyaste nyliberalismen vill inte komplettera professionalismen med amatörskapande, utan ersätta den. Jag tror att Kulturpolitikkommittén begår ett allvarligt misstag om den ignorerar denna sistnämnda hållning och dess utbredning i yngre generationer.

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp) presenterar en gammal, men i Sverige alltför lite prövad idé, i en läsvärd artikel i Svenska Dagbladet (25/9). Skilj på konstpolitik och kulturpolitik. Konstpolitiken är ett offentligt ansvarstagande för de sköna konsternas yttrandefrihet, den professionella verksamhet som spetsar den mänskliga skaparförmågan bortom det kändas gränser men som icke söker nyttans bekräftelse.

Kulturpolitik är allt det andra: folkbildningen, infrastrukturen, informationsspridningen, identitetsformandet, tillgängligheten, entreprenörskapet, sponsorinsatserna, besöksnäringens expansion, tillväxtstimulansen, folkhälsans förbättring, och så vidare.

Uppblomstringen de senaste åren för alla dessa utomkonstnärliga argument för kulturen nytta beror antagligen på att frågan om legitimiteten ligger och skaver, olöst, någonstans under den svenska kulturpolitikens stolta fundament.

Inom en separat konstpolitisk räjong skulle politikerinflytandet naturligtvis vara minimalt. Men samtidigt kan man ifrågasätta om det konstkulturella fältet verkligen mår bäst av att sköta sina egna angelägenheter. Om man läser kultursociologen Pierre Bourdieu kan man ibland få för sig att fältets makt alltid är rätt. Det vill säga att den konst som konsekreras – oftast är det väl utövarna som konsekreras i en subtil urvalsprocess – alltid är den bästa.

För att göra det hela mera konkret: jag kan lätt föreställa mig att den så kallade konstvärlden inte alltid, på grund av sina egna inneboende synvinkelbegränsningar, förmår uppskatta den konst som skapas utanför de av konstvärlden godkända cirklarna. Om det uppstår en känsla av att konstkulturen är en socialt - inte nödvändigtvis kvalitetsmässigt – elitär angelägenhet, kommer populisterna att skära pipor i vassen.

Ibland framställs det konstkulturella fältet som platsen för oegennyttig konkurrens, den perfekta meritokratin där bara begåvning avgör framgångsgraden. Sanningen är nog snarare att om konstkulturen lämnas åt sitt exklusiva öde riskerar den att bli ett moras av nepotism och korruption. Det är i alla fall ofta ett underförstått argument för politikerstyrning av kultursektorn.

En av de avgörande svårigheterna för 1974 års kulturpolitik 34 år senare är att det finns för många konstnärer på en samhällsekonomiskt alltför begränsad yta. Man kan, hur hög utbildning man än har, inte försörja sig på sin konst. Inte utan en annan social och/eller ekonomisk resursbas.

Det goda med utbildningssatsningen – att varje genre numera har sina egna högskoleutbildningar – är att ståndscirkulationen, klassresorna, hypotetiskt har kunnat öka. Samtidigt krävs det inte särskilt många teaterpremiärs- eller vernissagebesök för att konstatera att konstkulturen i ökande grad blir en arena för en smak- och åsiktsmässigt väl avgränsad grupp. Det vill säga för dem som har just en annan resursbas. Allt snack om rödvinsvänster är verkligen daterat och helgalet. Någon debattör utnämnde till och med kulturutövarna till en privilegierad klass.

Om överklassmanér blir alltför förknippade med kulturproduktion och kulturkonsumtion kommer majoriteten av skattebetalarna inte bara att känna sig förfrämligade från konstens uttryck – vilket redan sker i alltför hög grad – utan också från konstkulturens umgängesformer och mötesplatser. Ordet finkultur får inte bara en klang av tanklöst skällsord, utan en olycklig dragning åt realiteter. Och då har kulturpolitikens demokratiska legitimitet urholkats på allvar. Det problemet skulle jag vilja se Kulturpolitikkommittén adressera.

En demokratisk insyn i och viss kontroll över kultursektorn är tyvärr nödvändig. Men det betyder å andra sidan också att ansvariga politiker måste visa insikt, respekt och ödmjukhet inför konstens frihet.

Eftersom kommittén guskelov är icke-parlamentarisk kan den också ställa ett avgörande krav på politikerna.

Bilda er!

Björn Gunnarsson