Att zappa sig fram genom demokratin
I sitt avslutande resebrev från USA skriver Mats Holm om den amerikanska valrörelsen – sedd genom teveapparaten.
Bildmaterial
Rachel Maddow, MSNBC.
Bill O´Reilly, Fox.
Resebrev. Efter tio dagar med presidentvalet på amerikansk tv är man en smula matt. Det spelar ingen roll att man till viss grad ar vaccinerad mot just den åkomman eftersom man i grund och botten är intresserad. Det uppskruvade röstlaget, tempot, de ständiga reklamavbrotten, malandet som aldrig upphör ... allt kräver till slut sin tribut, man känner ett akut behov av syre, frisk luft, men någon har tagit ett stryptag om ens hals och släpper inte taget.
Man börjar med det värsta, bara for att försäkra sig om att det inte kan bli värre, man slår på Fox News. Där leder en distingerad men något självgod herre vid namn Bill O’Reilly samtalen. Utgångspunkten på Fox dessa dagar är alltid densamma, en besvärjelse: visst hårdnar kampen om Vita Huset, visst är det så att McCain knappar in, visst ser man att hans attacker på Obama om dennes skattehöjningar slår an hos många amerikaner.
Fox ar en kanal som tycker sig drivas av en mission. Eftersom alla andra stora tv-kanaler är styrda av reportrar, redaktörer och ägare med mer eller mindre dolda vänstersympatier som systematiskt snedvrider rapporteringen och analyserna till demokraternas fördel har Fox uppgiften att balansera. Man hävdar att man är den enda kanalen som speglar kampanjen rättvist, ger bägge sidor lika mycket tid.
Men intresset ljuger aldrig hos Fox, varje dag kommer ett tjugotal nya nationella opinionsmätningar, och det är alltid just den som rapporterat om att avståndet mellan kandidaterna är minst till nackdel för McCain som får störst uppmärksamhet hos Fox, och till skillnad från de andra är det verkligen a priori fel med skatter, slutpratat!, ingen vill ha dem.
I fredags satt ett tv-ankare och bokstavligen dreglade över en mätning som för första gången på länge visade McCain i ledning och sedan kom Mike Huckabee, som i våras utmanade McCain om republikanernas nominering, med SIN egen show där han talade med gäster om att det är moral-filosofiskt FEL att kräva något sådant som allmän sjukförsäkring.
Den verkliga nageln i ögat på Fox är MSNBC. Mellan Fox och MSNBC råder ett öppet krig som en utomstående tittare ställer sig ganska frågande inför. Man hånar varandra, den ena kanalens programledare kallar den andres för saker som idiot, värst i världen, störd och sinnessjuk.
Bägge dessa rikstäckande kanaler sände Obamas halvtimmeslånga reklamfilm i onsdags, bägge fick en miljon dollar för besväret. På Fox handlade samtalen efteråt om att detta var overkill från Obamas sida, det skulle slå tillbaka mot honom, på MSNBC om att den var välgjord, fantastiskt skicklig till sin form. CNN däremot avstod från att sända Obamas film, man hänvisade till redaktionella principer utan att för den skull förklara sig som principiell motståndare till all politisk reklam.
Det var en mycket snygg dubbelmoralisk kullerbytta.
Såväl CNN, Fox och MSNBC har sina ljusa stunder: det analyseras, inte sällan skarpsinnigt, det spekuleras, ofta välgrundat, intressanta frågor bollas välformulerat till gäster med lika god förmåga att faktiskt säga något intressant.
Bildningsnivån är hög, man refererar osökt till Shakespeare och Teddy Roosevelt, håller sin egen historia levande på ett sätt som knappast har sin motsvarighet i Sverige.
När CNN samlar ihop förre utrikesministrarna Madeleine Albright (Clinton) och Zbignew Brezinsky (Carter) till ett samtal om vad en ny president måste göra blir det en fullödig timme om behovet av att stänga Guantanamo och börja samtala med Iran.
Men det, lika litet som något annat, tillåts aldrig vila i sig själv.
TV-bolagen i USA är så rädda för att tittarna ska zappa över, eller kanske så medvetna om att dagens mediekonsument är skadad av internet och vill klicka vidare till något nytt hela tiden, att man laddar bildrutan inte bara med bilder på talande människor, man har också två eller tre rullande textremsor som samtidigt matar fram ny information, nya opinionsmätningar, nya kampanjuttalanden... det hela blir outhärdligt, tämligen snabbt.
I lördags i en av dessa textremsor meddelades att den legendariske reportern Studs Terkel avlidit. Det var en övertydlig illustration av att en tid ersatts av en annan, är det något som saknas i de amerikanska tv-medierna är det inte kommentarer, utan reportage, vanliga människor i vanliga miljöer.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar