Tårar över krigets offer
Åsa Sandell. I ett och annat fönster i mina kvarter i Brooklyn sitter fortfarande skyltar som proklamerar att We support our troops. (Amerikaner gillar att saluföra sina åsikter: inför valet var stora Obama & Biden-plakat nedstuckna i många små trädgårdar.)
Men på det stora hela är USA ett krigstrött land. Och New York-borna ser helst att trupperna kallas hem. Över 4‑000 amerikaner har dött i Irak. Och det är ingen vild gissning att George W Bushs härjningar i Irak bidrog till republikanernas nederlag i valet.
Kriget har naturligtvis fått sina kulturella uttolkare. Som tv-serien ”Over there”, som hade premiär för drygt tre år sedan. Den blev ingen tittarsuccé och fick dessutom kritik för att den ansträngde sig stenhårt för att inte uttrycka någon som helst åsikt om kriget. Bättre recensioner har HBO:s ”Generation Kill” fått. Serien har bland andra svenska Alexander Skarsgård i en av rollerna. ”Generation Kill” handlar om en amerikansk bataljons upplevelser under det inledande skedet av invasionen av Irak.
Också pjäsförfattarna har känt sig manade att gestalta amerikanska upplevelser på irakisk mark. Det görs alltfler dramer om soldaterna och deras värld. I New York har man kunnat se pjäser som ”In Conflict” och ”Beast”. De flesta av dem bygger på verkliga dokument och vittnesmål. Teaterföreställningen ”The Language of Trees” har en annan infallsvinkel på kriget. Jag ser den tillsammans med ett femtiotal andra personer i en mörk källarlokal ett stenkast från neontäta Times Square på Manhattan. Roundabout Theatre grundades förra året och främjar nya, unga pjäsförfattare. Såsom Steven Levenson, mannen bakom ”The Language of Trees”.
Pjäsen inleds med att den kamouflageklädde fadern Denton säger farväl till sin hustru Loretta och sjuårige son för att ge sig av till kriget som tolk. Han pratar både arabiska och farsi. Denton blir krigsfånge i Irak, och vi får följa hans mentala och fysiska sönderfall i en mörklagd del av scenen. Men det är faktiskt den svagaste och mest konstruerade delen av dramat. Mest och bäst fokus läggs på hemmafronten. Levensons lyhörda skildring av krigets fasor vid köksbordet är gripande. Vi våndas med en sönderfallande Loretta som inte lyckas packa sonens lunchlåda. Känner både sympati och antipati gentemot den välvilliga men dominanta grannen Kay som försöker hjälpa till. Och imponeras av den vuxne skådespelaren Gio Perez, som lyckas få mig fullkomligt övertygad om att han är sju år gammal. Visst är han kortväxt och har smilgropar, men bedriften är ändå enastående. Den lillgamle sonen drömmer om att pappa Denton ska lära honom trädens språk – The language of trees – när han kommer hem från kriget. Skarp och nyansrik dialog framförs av skådespelare som uttrycker det undertryckta i sina härjade ansikten.
Lättad inser jag att jag inte är ensam om att försöka dämpa mina häftiga snyftningar i den lilla lokalen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus