Gryningsljus över Manhattan

Hur reagerade egentligen amerikanska författare och journalister när Horace Engdahl härförleden offentligt kritiserade den amerikanska litteraturen? Carina Waern åkte till ett nyvalt USA för att ta reda på saken.

Kultur. ”BAM, BAM, BAM!” – som är Obamas smeknamn i den amerikanska pressen – skanderade de svarta skolbarnen på Manhattan dagarna efter valsegern den 4:e november. ”Did you vote Obama?” frågade de alla förbipasserande. Jag nickade, omtumlad, hade tagit mig till New York för första gången sedan 1985. Då var det Ronald Reagan, stjärnornas krig och Madonna hade året innan slagit igenom med ”Like a Virgin”; på Broadway affischerades hennes nya film ”Desperately seeking Susan”. Och det var yuppie-yra och postmodernism, filosoferna på modet var Derrida, Foucault, Kristeva, Lyotard med flera. Aids var knappt känt. Datorerna hade ännu inte gjort sitt inträde på tidningarnas redaktionslokaler.

Nu läste jag i Daily News att inte bara Guy Ritchie har tröttnat på Madonna utan också hennes grannar vid Central Park; Madonna har inrett ett helt våningsplan till musikstudio där hon spelar för högt på nätterna. Den 3:e november talade jag med en ung tjej från West Virginia, ”I know that you from Europe think Americans are fucking stupid, and you know what, you’re fucking right”, sa hon som hade röstat på miljökämpen Ralph Nader eftersom hon trodde att en röst på Obama skulle vara bortkastad i hennes stat. Hon fick fel, Obama tog Virginia också.

Ungefär elva på kvällen, när Obamas valseger var ett faktum, slet de unga studenterna nere vid Union Square av sig sina t-shirts, hoppade och skrek av glädje, rusade ut, började spela och sjunga ”When the Saints go Marching in”.

Jag skålade med min nye bekant, Broadway­arbetaren och svenskättlingen Deuce Stenstrom, vars flickvän flugit i ilfart till Miami för att hon banne mig skulle rösta. Uppe i West Harlem hade karnevalen pågått långt fram på förmiddagen. ”Det har aldrig hänt förut, vi brukar aldrig fira och för första gången känner jag mig stolt över att vara amerikan”, sa min väninna Jamie. Morgonen därpå hade gatuförsäljarna på Union Square nya badges (upptryckta under natten?) med texter som ”Dream come true” och ”Mission completed”.

Alla på Manhattan tycktes gå runt i eufori dagarna efter 4:e november. Jag var med en bekant i West Village på restaurangen Pastis som brukar figurera i ”Sex and the City”, vi serverades bubbelvin i dörren.

Ingen på Manhattan röstade på McCain sägs det men en kväll mötte jag en ung golfinstruktör, bosatt tjugo kilometer mil norr om New York. Han var republikan men hade avstått från att rösta; han berättade att hans far var rasande över att en svart man vunnit. Rasismen finns alltså inte bara i sydstaterna. Och på tunnelbanan träffade jag en kvinnlig advokat i 40-årsåldern från Salt Lake City. ”Frågan om allmän sjukvårdsförsäkring är för komplicerad att ta ställning till”, sa hon som röstade på McCain eftersom Obama är socialist.

Då, 1985, var jag där för att intervjua amerikanska filosofer. Denna gång hade jag tänkt ta reda på hur amerikanska författare, förläggare och litteraturvetare egentligen reagerat på Horace Engdahls uttalande om att amerikanska författare är provinsiella, för influerade av masskultur och ointresserade av europeisk litteratur. Det var mycket upprörda känslor, snudd på diplomatisk kris, när Akademiledamoten Per Wästberg nyligen var över och fick försvara Svenska Akademiens ståndpunkt vid en privat middag hos generalkonsuln Ulf Hjertonsson, berättade kultur- och mediechefen Anna Björkander på Generalkonsulatet. ”Inte alls så farligt, många höll med Horace Engdahl, bland dem Siri Hustvedt”, kontrade Wästberg via mejl.

På ett av USA:s mest ansedda förlag, Farrar, Straus and Giroux stämde jag träff med vad jag tror är en kvinnlig förläggare, Lorin Stein, men en smärt, yngre man, på sin höjd 35 år, möter mig i dörren, han har arbetat där i tio år; efter en stunds eftertanke säger han:

”Ni i Europa tenderar att belöna amerikanska författare när de uppträder som indianer eller native americans som Melville, Steinbeck, Hemingway. Ni vill belöna det som nu uppfattar som naturligt och vilt, vi är de andra för er; ni vill inte se att vi faktiskt deltar i det europeiska samtalet om litteratur, en författare som Cormac McCarthy, (som av Harold Bloom betecknats som den största nu levande amerikanska författaren jämte Philip Roth, Don De Lillo och Thomas Pynchon, min anmärkning) arbetar till exempel i direkt dialog med Marcel Proust, vilket för övrigt märks på hans romantitlar.”

Lorin Stein nämner också att Philip Roth startade en Penguin-serie på 1970-talet som hette ”Writers from the other Europe” där författare som Milan Kundera och Danilo Kis publicerades. Andra stora namn i USA just nu är chilenaren Roberto Bolano och tysken William Sebald. Vidare säger Stein: ”President Bush kan man kalla insulär, liksom en stor del av det amerikanska folket med bristande utbildning, men amerikanska författare är ju faktiskt de som läser europeisk litteratur. Jag kan bara se Engdahls uttalande som en direkt politisk provokation mot president Bush. Vilket är helt OK.”

Sorgset nämner Lorin Stein att en av hans stora idoler i amerikansk prosa, David Foster Wallace, doktor i modallogik och engelsk litteratur, författare till ”Infinite Jest” från 1996 som utspelar sig dels på en tennisskola och dels på ett missbrukarhem, begick självmord i september i år, 46 år gammal.

”Fast egentligen”, säger Lorin Stein till sist, ”tycker jag att Bob Dylan borde ha Nobelpriset i litteratur, hans inflytande på både musik och litteratur är omätligt.”

I West Village hittar jag också det anrika independentförlaget New Directions vars vd Barbara Epler tar mig ut på balkongen på 20:e våningen och pekar söderut rakt fram där en glipa av himlen öppnar sig. ”Där stod Twin towers, jag var där på lunch med min mamma veckan innan 11:e september.”

Genast börjar hon pratar om hur Busheran har försämrat det allmänna amerikanska skolsystemet, Bush ville bara satsa på elitskolor; det som förr motsvarade en gymnasieexamen (high school) motsvaras i dag av en universitetsexamen (college). ”Och inte minst är den amerikanska teven så extremt fördummande, vi får bara se något om resten av världen om det har direkt anknytnings till USA:s intressen.”

New Directions, grundat 1936 av den 22-årige James Laughlin sedan han fått rådet av Ezra Pound att sluta skriva och göra något nyttigt i stället, är inte understött av något stort bolag och har därför inte samma lönsamhetskrav som andra förlag. De har publicerat experimentella författare som Djuna Barnes, Borges, Nabokov och ett otal andra.

”Vi går ändå med en liten, liten vinst”, säger Epler och visar utrymmet mellan tummen och pekfingret, ”och vi har möjlighet att ta risker, publicera författare som redaktörer på andra förlag skulle få sparken för om de rekommenderade, allt måste nämligen gå med omedelbar vinst där.”

Epler visar mig ett urval av de nordiska författare de publicerar – Lars Gustafsson, Tomas Tranströmer, Knut Hamsun, Inger Christensen.

”Det märkliga i USA är att under politiskt oroliga tider, som i McCarthyismens 50-tal, sålde de franska existentialisterna väldigt bra. Jag tror att USA med Obama tvingas öppna sig mot omvärlden på ett helt annat sätt.” ”Yeah!”, hojtar Barbara Eplers kollega från rummet intill, ”now we’re going global!”

Veckan i New York avslutas med att jag av Bruce Robbins, professor i engelsk litteratur vid Columbia University, blir inviterad till ett seminarium med anledning av att det är 30 år sedan publiceringen av Edvard Saids’s bok ”Orientalism”, där han nagelfar den västerländska romantiseringen och ideologiska kolonialiseringen av Österlandet.

Lättnaden på Columbia är stor över Obamas seger. ”Kommer Obama att genomföra bara en fjärdedel av det han sagt att han ska göra kommer det helt att förändra USA”, säger Robbins som menar att amerikanska intellektuella ser med ganska stor ironi på Svenska Akademien. ”Om de premierar estetisk komplikation varför har då inte Thomas Pynchon fått priset?”, frågar sig Robbins, som inte tycker att vare sig Philip Roth eller Joyce Carol Oates skulle vara värdiga pristagare. I USA är Oates betraktad som en väldigt folklig, närmast proletär, författare.

Här, på detta seminarium, finns förutom Edward Saids änka och dotter, en rad framstående postkoloniala teoretiker som Gayatri Spivak i fotsida indisk dräkt, och Gil Anidjar, helt i svart med svart skägg och ring i örat, som var nära medarbetare till Jacques Derrida och som redigerade Derridas’ postumt utgivna ”Acts of Religion”. Derridas fokus svängde mycket de tio sista åren i hans liv, han kom att syssla med etiska och religiösa frågor, dekonstruktionen är jämlikhet lär han ha sagt. Han gick från negativ teologi och blev religiös utan religion har bland andra Slavoj Zizek hävdat.

En rad palestinska och judiska akademiker är inbjudna men professor Abdul –Rahim al-Shaikh vid Bir Zeit-universitetet på Västbanken har av de israeliska myndigheterna inte fått utresetillstånd, hans föredrag får därför läsas upp. Amnon Raz-Krakotzkin, jude, antisionist och professor i historia vid Ben-Gurion-universitet talar om dekolonialiseringen av det judiska medvetandet. ”Imperialismen var export av identitet hävdade Said, han trodde inte på identitet”, säger en av seminariedeltagarna. ”Inte på judisk, palestinsk, arabisk, svart, vit färgad identitet, han trodde på utbildning och lika rättigheter.”

Ett passande mantra dessa dagar i USA. Obama är precis som den judiske fransk-algeriern Derrida och den palestinskt kristna araben Said uppvuxen mellan två religioner och två kontinenter. Det får mig att tänka på vad Cate Blanchett säger i rollen som Bob Dylan i den nyligen aktuella filmen om Dylan, ”I’m not there”:

”Jag tror inte på biologi, jag tror att bara drömmar kan tackla den vissnande, ruttnande verkligheten.”

Ungefär så säger han. Ja, nog hade Dylan varit värd Nobelpriset. Men frågan är väl om han behöver det.

Carina Waern carinawaern@tele2.se