Cindy Sherman i högform
Åsa Sandell. Den amerikanska konstnären Cindy Shermans utforskande av kvinnliga stereotyper och roller har gjort henne till en ikon i feministiska kretsar. På 80- och 90-talen var hon föremål för otaliga texter som placerade henne i allehanda postmoderna teorier. Riktigt stor blev hon med de 69 fotografierna i ”Complete untitled film stills” i slutet av 70-talet. Där fanns 50-talets typiska hemmafru, skökan, femme fatalen. I en annan känd serie från 2003 ikläder hon sig clownkostymer.
I dagarna öppnade den första New York-utställningen med Cindy Sherman sedan år 2004. Och här fortsätter hon att borra i våra föreställningar om skönhet, självbilder, kvinnlighet och åldrande. Det finns en imponerande konsekvens inte bara i hennes tematik, utan också i hennes tillvägagångssätt: Under sina 30 år som konstnär har hon alltid använt sig själv som modell, och de nya bilderna är inga undantag.
I galleriet Metro Pictures i stadsdelen Chelsea på Manhattan hänger ett femtontal stora färgfotografier. Alla är utan titel, alla är tagna i år, alla är kvinnoporträtt i exklusiva kläder och miljöer.
Några av kvinnorna ler hurtigt eller insmickrande mot kameran. Men de flesta sträcker upp sig och stirrar trotsigt mot oss – och vi blir tvungna att besvara den uppfordrande blicken. Jag glor fascinerad och påminner mig själv om att det är samma kvinna som döljer sig bakom alla dessa disparata masker.
En grevinna på soffan med en hund i knät, en sofistikerad dam i något som ser ut som en europeisk medelhavsstad, en uppsträckt donna bland porträtten hemma i salongen, en botoxpreparerad kvinna i pärlor som ser ut att höra hemma på övre Manhattan.
Känslan för detaljer är enastående. Och betraktar man fotografierna en stund upptäcker man nya nyanser. Som att hunden är fejk eller att det är lösbröst som sticker upp under klänningen.
I en tid av retuschering och kända ansikten som missbrukar skönhetsingrepp är Cindy Shermans porträtt av bedagad skönhet hyperaktuella. Har Nicole Kidman botoxat sönder sin filmkarriär? frågar skvallertidningen och jag är benägen att svara ja när jag ser hennes stela ansiktsuttryck.
I Cindy Shermans kvinnoporträtt finns både värdighet, sårbarhet och desperation. Men också tydliga avtryck av åldrandet, som mödosamt men inte särskilt framgångsrikt maskerats. Pudret ligger för tjockt runt munnens linjer. Ögonbrynen är för mörka och ser onaturliga ut, de svullna läpparna likaså. Kajalpennan har ritat alltför skarpa och svajiga linjer.
På Metro Pictures är Sherman mindre teatralisk än hon brukar, som om hon klivit ut i den verkliga världen. Som om den 54-åriga Sherman både bearbetar vårt och sitt eget åldrande. Som om avståndet är mindre både till henne själv och till oss. Hursomhelst: jag har aldrig sett henne så bra.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus