Dagar utan hopp
Författaren Stig Hansén, som besökt Gaza många gånger, skriver om de senaste dygnens upptrappning av den eviga konflikten om Palestina, om mejl från vänner och om hatets slutna system.
Bildmaterial
Bombningarna av Gaza fortsätter och skördar allt fler civila offer.
Kultur. Det första jag gjorde i går morse var att kolla: ungefär 270 döda i Gaza. Efter ett dygns intensivt bombande.
Jag öppnade min e-post. Jodå, mejl från K. Som vanligt. Men nu hade också N, A och AN skrivit. Ja, de lever!
Deras mejl slutar alltid med ”vi hörs snart, inshallah”, alltså ”om Gud vill”. Och ibland är det som ett skämt, ibland som en fras i förbifarten, men nu är det något annat, och när jag vid lunch i går söndag ringde palestiniern K, som bor på Västbanken, så sa han att luften är tjock och jag vet att han inte är den som suckar i onödan, han brukar leta efter alla goda tecken som finns.
Jag sa att det är skönt att höra hans röst, och han sa att han nyss pratade två minuter med sin bror i Gaza som berättade att han varit med om så mycket, men aldrig något sådant som detta och nu ska Israel visst sätta in markoffensiv också.
K, som bor bara två mil från Jerusalem, men aldrig får åka dit, undrade hur det är med min särbos dotter, hon är väl i Jerusalem? Ja, sa jag, hon jobbar nu i några månader både där och i Ramallah, och när vi äntligen fick tag på henne så sa hon att allt, trots allt, känns lugnt, känns okej.
K undrade: Sa hon så? Lugnt? Okej?
Ja, det gjorde hon, svarade jag och tänkte att det där med lugnt och okej är ord som inte alls lugnar, nu när Israel anfaller Gaza värre än på 40 år. Övervåld är bara förnamnet.
Och jag tänkte på vad en kompis påminde mig om i går, nämligen att för tio år sedan var vi ändå rätt optimistiska och sa: Kolla Berlinmuren, kolla Sydafrika, någon gång måste också Palestinakonflikten få ett slut! Vi sa det med ett utropstecken, inte ett frågetecken.
Men varje gång jag är där så slår det mig: de flesta palestinier är uppväxta under ockupation, de känner inte till något annat liv än trakasserier, vägspärrar, blockader... och jag vet inte hur många gånger jag hört dem säga: Om detta är livet, då kan jag lika bra kämpa även om jag dör.
Det blir ett mantra, det blir själva livet, vakenheten, sömnen, och jag kommer ihåg en gång i Gaza när jag snackade med några journalister och sa: Skriv nu för en enda gångs skull en artikel utan att nämna orden israelisk ockupation! Och så tjafsade vi om det, men jag hade och har rätt: de skriver ju aldrig något utan att skylla på Israel, som om de själv är skuldfria till våldsspiralen och alla problem de har.
Hur många gånger har jag inte hört palestinier säga att muren kanske kan stoppa en del av palestiniernas protester, men då får de väl avlossa något som tar sig över muren. Och så vidare, och så vidare... Det är alltså mycket, mycket lätt att misströsta över detta återvändsgrändsvåld och över Hamas politik, men det är också som Expressen skrev i går: ”Att på detta sätt bestraffa en hel befolkning är moraliskt förkastligt.” DN skrev också klokt om att blockaden av Gazaremsan ”gett bränsle åt Israelhatet”. Och ”ingen av parterna vinner på blodiga konfrontationer”, som HD skrev.
När jag berättade detta för K i går sa han att det låter ju klokt och förnuftigt, men så har det ju sagts många gånger många år. Han sa också att han var svimfärdig efter den sömnlösa natten och att han skulle mejla mig om en stund...
... och när det mejlet anlände – samtidigt som ännu högre dödssiffror kom – stod det att han hatar Hamas, men ”de valdes trots allt på ett sätt som omvärlden berömde, men så valde folket ’fel’ och nu dör folk på grund av det”. Han avslutade med ”vi demonstrerar nu här i stan, men vi demonstrerar ju alltid”.
Sedan kom fler mejl från K:
Kl 13.20: ”Fortfarande tjock luft. Min bror svarar inte.”
Kl 13.50: ”Misstänker att kriget är en del av valrörelsen i Israel, men det är lönlöst att tänka så. Vi kan aldrig besegra Israel, det är dags att vi lär oss något av det.”
Kl 14.15: ”Min bror svarade nyss. Han svarade kort på alla mina frågor, som om det inte finns svar. Här är fullt med soldater, här också. Berätta om hur det är i din stad nu. Var konkret. Berätta om gatorna. Berätta om affärerna. Snälla, svara snabbt.”
Jag berättade om barnen, om vad jag ser från vardagsrumsfönstret, om att jag förra veckan råkade ut för en olycka med ambulansfärd, hjärnskakning, bruten högerhand, och att det känns futtigt att ens nämna det, men det är också så den här söndagen är.
Kl 14.40: ”Det var länge sedan jag grät som nu. Jag ska hämta min fru om en stund. Hon är hos sin mamma på andra sidan stan. Vi hörs. Om Gud vill.”
Vill Gud?
Vad händer nu med fredsprövningen mellan Syrien och Israel, med USA:s Mellanösternpolitik (a change is gonna come?), med Hamas vedergällningspolitik, med K, N, A och AN och deras familjer, med oss som ser allt detta och sakta vänjer oss vid att vi bara kan titta på ännu en dag, som söndagen i går då vi firade värnlösa barns dag?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus