Danska dejligheder

Henrik Petersen tar oss med på en tur över Sundet och genom 2008 som innehöll mycket av det som han saknat i det svenska litterära klimatet: ambitiösa performanceprojekt, en problematisering av resegenren och poesi som vågar vara både queer och underhållande.

Kultur. Det danska bokåret 2008 innehöll få nya överraskningar. I gengäld kom nya böcker från många av de sedan länge starkaste författarskapen. Och: några överraskningar bjöd ändå året.

Jag tror inte någon missat alla introduktioner av Das Beckwerk sista åren, men för den eventuelle: Författar- och konstnärskapet föddes när författaren och dramatikern Claus Beck-Nielsen förklarade sig själv död 2001.

I ”biografin” ”Claus Beck-Nielsen (1963–2001)” från 2003, berättas om hur danska samhällsinstitutioner försöker ta sig an Claus Nielsen, mannen utan personnummer. Dagen då Danmark gick ut i krig mot Irak sågs ”representanten” för ”Das Beckwerk”, mannen som vägrar kalla sig Claus Beck-Nielsen, vandra på Köpenhamns gator iförd en irakisk flagga.

I författarskapet har uppstått två karaktärer, Nielsen & Rasmussen, representerande ”handling såsom reflektion resp. reflektion som handling” m.m. enligt samma dualistiska form. 2005 kunde man följa ”dem” på en (knappast riskfri) tripp till Irak för att installera en metallåda innehållandes ”Demokratin”.

I år har så kommit rapporten – romanen ”Suverænen” – från motsvarande resa till USA, till New Yorks Manhattan och till Washington DC, där beckwerket velat ”återinföra demokratin” (på ett försättsblad syns en bild på samma metallåda, nu med orden: ”The Democracy / destination: USA”).

Dråpliga torgvandringar med en skylt i form av en låda på Manhattan – nej, några gensvar i gammal grekisk anda hade väl ingen förväntat sig. De få genmälena från gatan överröstas också av den – ganska tröttande – trätande dialogen mellan de beckwerkska karaktärerna, Rasmussen och Nielsen. Rasmussen, idealisten och handlingens man, bröstar upp sig globalt, han är ”suveränen” – är han inte rentav självaste USA?

Problematiken mellan frihetsbegreppet och demokratibegreppet (två protoamerikanska paroller) får en fascistisk udd i Rasmussens tolkning av ”the founding father” John Adams: ”it is action not rest that constitutes our pleasure”, eller för den delen i hans eget motto: ”neither wisdom nor virtue, but solely the act itself”. Narrativt är romanen inte mer avancerad än vilket situationskomiskt kåseri som helst.

Texten är förvisso också att se som ett medvetet regisserat pekoral, riktat mot dagens ”politiska konst”; i sista hand i ”sin egen tjeneste, l’art pour l’art, eller værre endnu: kunst for kunstnerens skyld...[...]...et projekt, som fra først til sidst kun havde drejet sig om dem selv, deres egen karriere og deres egen succes som kunstnere i en europæisk kontekst.” Häri ryms såklart även en kritik mot paradoxen i Claus Beck-Nielsens (egen) ”självmordsaktion”. I likhet med västvärldens konst överlag, är den ”...ikke stort andet end et medium for selviscenesættelse og identitetsproduktion.”

Oavsett spektaklet, med dess egen handlingsfetischism, och dess många retoriska motsägelser, förblir ”Das Beckwerk” ett litterärt performanceprojekt med få motsvarigheter. Inte minst jämfört med litteratur-Sverige, där de ambitiösare politiska kommentarerna alla lika gärna kunde fått titeln ”Lyriskt appendix till mina teoretiska studier”.

Eller är motsvarigheterna så få egentligen? Kirsten Hammanns roman ”En dråbe i havet” ställer demonstrativt lite på spel utanför sina egna pärmar, men åstadkommer lika mycket; om än mindre på en retorisk nivå än på en narrativ-fiktiv.

Huvudpersonen är författare, med det övertydligt ironiska namnet Mette Mæt. Hon vill skriva en bok om tredje världen, men samtidigt slippa omaket att resa (hon har ju familj och barn). Hon tar kontakt med organisationen Hjälp, för att få tillgång till material, och så blir hon plötsligt indragen i ett hemligt virtual reality-projekt, med en fantastisk teknologi, ”Sesam”. Mettes researcharbete får en underlig vardag: Hon åker till ett fyrstjärnigt hotell i centrala Köpenhamn, vars rum 516 varje gång förvandlas till en ny plats i någon av de fattigaste och mest nödlidande platserna i världen. Vid tretiden kraschlandar hon i den gamla vardagen, lagom till att dottern ska hämtas från dagis.

Mette upptäcker att forskarna hon involverat sig med inte alls är, som de uppgav sig vara, en del av Hjälp-organisationen, men blir likväl övertygad att fullfölja projektet. Trots att hon drar på sig åkommor, som en febersjukdom som inte ger med sig, råkar få med sig en levande pojke (?) från Afrika hem till Köpenhamnsvardagen, tvivlar hon inte på att hon bara är indragen i ”virtual reality”.

Vore misstanken kanske rimligare, att det rörde sig om en – lika fantastisk – maskin, som faktiskt fysiskt förflyttade henne till och ifrån verkliga platser? Men så namnen: Alla europeer inuti programmet ”Sesam” heter ”mätt” i efternamn: Fanny Full, Mia Mett, Metta Mettur, Simona Sazia. Först efteråt inser man att det fiktiva virtual reality-programmet är själva romanen, och den egentliga ”Mette Mæt” läsaren själv.

Varför luras man så effektivt, med en så oförskämt enkel – ja, så smått löjlig – idé, den-globala-utblickens-dåliga-politiska-samvetes-Harry Potter? Därför att Hamman är en sjuhelvetes begåvad realistisk författare, och en tragöd i klassisk mening. Det är inte förvandlingsnumren som gör boken, utan textens snabba öga för situationer, samt perspektivet på det enskilda ödets kollaps. ”En dråbe i havet” påminner om att litteratur ”bara” är litteratur: Förblir inte önskan om att höja litteraturen till kunskapsform/handlingsplattform på en politisk agenda inte en perfekt flyktväg in i det ultimata retoriska dubbelspel som är litteraturen? Den allt tjatigare kritiken om att ”Das Beckwerk” också bara är litteratur, liksom alla kritikens mer eller mindre subtila efterlysningar av en ny ”politisk litteratur” är också det ”bara” litteratur.

En bok bortom denna problematik – men som ändå kan sägas förhåller sig till den – är Lars Frosts ”ingenjörroman” ”Ubevidst rødgang”.

Boken är ett festligt begravningstal över en era. Här rekonstrueras och destrueras ”70-talet”. I romanens första del genom dråplig komik: tänk er Lukas Moodysons film ”Tillsammans”, men fritt episodisk och där varje scen filmas i en tagning. Inga kommunikationsmedel flashar sönder tillvaron; solid och vackert tråkig som en Volvo Amazon. Samtidigt karikatyriskt utstyrd med de rörande motsatserna, de utvängda brallorna, håret, det ”fria” sexet.

Ingenjörskonsten är huvudtemat, men lika mycket de abstraktare byggnadsfundamenten för ”välfärdssamhället” – när allt kommer omkring lika bokstavliga och utbytbara som allt annat.

Bokens andra del utspelar sig i en av civilisationens äldsta städer, Rom, och, framför allt, bland ingenjörer på konferens i ett vindlande labyrintiskt Venedig; söndervittrande av saltvattnet i kombination med de industriella avfallen.

Plötsligt berättas i första person och, visar det sig, med kvinnligt jag, som en bra bit in i scenariot förvisso lika gärna kunde varit en homosexuell man. Hos Frost rör sig och talar tillfälliga aktörer, snarare än psykologiskt realistiska karaktärer, helt i linje med själva scenariot: Allt är lika tillfälligt som fundamentalt diskuterbart.

Till romanens höjdpunkter hör den sarkastiska monologen på tre sidor om 68-upproret, som intet mer än ”kernefamilien i udklædning” – ”alle ideerne findes allerede i deres forældres generations værdiset” – det är bara utochinvänt; ”et socialdemokratisk velfærdssystem i LEGO-størrelse, det er solidaritet, velbehagelighed, fremskridtsglæde og forbrugsfest, en vammel, letkøbt hedonisme, et status quo…”

Tre steg bakåt och demonstrativt vägra tvingas Framåt: De tre nämnda romanerna visar, på olika sätt, hur perspektivet på litteraturen på det politiskt fältet förflyttats i dansk prosa sista åren.

Den västeuropeiska reselitteraturen har i Danmark redan problematiserats på ett sätt vi inte riktigt sett motsvarighet till i Sverige. Till de ledande i genren hör Jeppe Brixvold (med ”Hæfte”, 2000), men också Thomas Boberg (med ”Amerikas”, 1999).

Sistnämndes nya roman ”Flakker” återupptar de latinamerikanska minnena, i vad som först utger sig för att vara en biografi över en ungdomstid, men som bryter den identifikatoriska läsarten genom att flera motstridiga karaktärer stämmer in på bokens klassiska anslag. En i övrigt traditionell roman om varje människas utsatthet – som likväl, i mitt tycke, var årets vackraste danska läsning.

En annan traditionellt realistisk roman, Lone Hørslevs ”Naturlige fjender”, gör vad Helle Helle misslyckades med förra året, berättar triviala intriger i påträngande småstadsmiljö, men skildrar sina gestalters ensliga förtvivlan med en medryckande frenesi. Särskilt första delen är bra, som introducerar något så ovanligt i dansk litteratur som en berusad, dekadent antikvinna.

Å andra sidan, är det inte en berusad, dekadent antikvinna som också kommer till tals i Niels Franks – äntligen! – alldeles ofrånkomliga poesi, nya samlingen ”Små guder”?

Antiditten, kvasidatten, här talar – äntligen! – ett lika självklart som illusoriskt ”jag”. Som den oavvisligt korrekte (och föredömlige rektorn, som avlöste Poul Borum på Dansk Forfatterskole), har Frank som essäist tagit omväg till omväg till omväg till att tala om alla skrivandes villkor (om än i synnerhet europeiska poeters i förhållande till amerikanska modernistiska dito) – för att slippa sig själv? Men så, i ”Små guder”, är han plötsligt skamlöst, öppet queer.

En förutsättning för öppenhet är distans – dessa dikters vackra trötthet; deras lika bittra som upplyftande, självgäckande usla ålderdom, tillkommer genom ständigt varierande (och sålunda allt annat än resignerade) former för ensamhet. Franks självironi skapar en rörande, ensam värme – omöjlig att inte älska. Bokens två första rader säger det mesta om den: ”TAK FOR DET GULE BREV med kysset, / selv om det jo – suk – ikke var til mig”.

Intressant nog kan man se en ung Frank i debuterande Palle Sigsgaard, som i samlingen ”Glitrende støv danser”, komponerat en samling logiska lekar (inte främmande för Franks papegojor och blå tjurar i ”Tabernakel” 1996), helt och hållet utifrån två citat: ”Ich Bin Du” från Novalis, och Frank O’Haras ”But because I’m alone on the snow doesn’t necessarily mean I’m a Nazi”. Nämnvärd, även om boken kanske tillför mindre än den underhåller.

Detsamma kunde sägas om Ursula Andkjær Olsens nya ”Havet er en scene”. Men då är det på Andkjær Olsens egna villkor. Visst återuppfinner hon samma danska polyfonibegrepp som hennes poesi blivit synonym med – ahierarkisk flerstämmigt humoristiskt drama, dekonstruerande ordlekar, med realpolitiska teman.

Hennes bruk av klassiska motiv (som Orfeus) är så ytliga att de bara blir klichéer. Å andra sidan, de som ser detta som en tom strategi är säkert 100% traditionsglada män. De ofrånkomliga (förvisso ihopklippta, så åtminstone pseudo-)autentiska citaten från amerikanska soldaters bloggar, från Afghanistan och Irak, gör också att hennes dikt kanske ändå inte alls fungerar helt på sina egna villkor. Och att Andkjær Olsen (i alla fall nästan) tillför lika mycket som hon (alltid) underhåller.

För att hitta en verklig överraskning får man återgå till prosan, och först och främst till ett nytt förlag. I det annars så Gyldendaldominerade Danmark (av de böcker jag valt att tala om är alla – ! – utgivna på Gyldendal, utom Lone Hørslevs, som ges ut av Athene), är det lilla förlaget Anblik i sig en litterär händelse. I år har en märklig skapelse givits ut under titeln ”Idioteque”, av Kasper Nørgaard Thomsen. Denna roman kan liknas vid en deleuziansk, hårdkokt Cormac McCarthy – med bruk av neologismer som bildar nya begrepp (i sin tur nödvändiga att tillgripa för att förstå romanen, i den mån man alls kan det, ska tilläggas) samt det postapokalyptiska, kannibalistiska landskap i vilken den utspelar sig. Även om boken förhåller sig ironiskt till begreppet postmodernism (”Det er postmodernismen. Take it or leave it.”) kan man kritisera den för att vara lite för postmodernt självupptagen. Det hindrar inte att dess svarta lampa lyser uppfriskande hotfullt hett i årets bokstack. I december har på Anblik också utkommit en roman av Preben Major Sørensen, ”På vippen”, med undertiteln ”Bidrag til en ny kriminalantropologi”, som minst sagt pikant börjar med en sodomi av en tiger.

Man lockas givetvis hemvant i tankar på Anblik som ett danskt Vertigo Förlag. Men om det och annat in på det nya året.

Henrik Petersen