Det är skillnad på skräp och skräp
Kultur. Fick barnen bra böcker i julklapp? Fick de kvalitetsböcker?
Det är förstås en oförskämd fråga. Men kulturdebatten är ofta oförskämd, och framför allt när kvalitetsfrågan, evigt återkommande, förs på tal. Vad är kvalitet och vad är skräp?
Bruno K. Öijer antydde i Dagens Nyheter att kvalitet när det gäller böcker är lika lätt att lösa som kvalitet när det gäller bilar.
Jag tror han menar att alla efter två minuters körning vet om de kör en kvalitetsbil eller inte. Men räcker det med två minuters läsning?
Efter två minuters läsning vet jag ofta om jag gillar boken. Fast ibland tar det två timmar innan jag kan avgöra det. Men då gäller det ändå bara mig. Vad jag anser vara kvalitet för mig är lätt att fastslå.
Kvalitet för alla är betydligt krångligare och det är detta de ständigt återkommande debatterna handlar om.
När kvalitetsböcker ska utses av kritiker, väljs sällan enkla och breda böcker som Emil-böckerna, utan okända och krångliga verk. Kanske vill kritikerna visa att de läst böcker från alla hörn, kanske bara göra sig märkvärdiga. Ändå tycker jag att Astrid Lindgrens Emil är kvalitet.
För trettio år sedan arbetade jag som bibliotekarie. Vi köpte inte in skräplitteratur för barn och fick mycket kritik från låntagare för detta.
Då gömde vi oss bakom formeln ”vi vill använda offentliga pengar till att lyfta fram den goda litteratur som barnen annars inte kommer i kontakt med; populärlitteratur möter de överallt ändå.”
Det resonemanget undvek skickligt en kvalitetsdiskussion. Men det var ändå fruktbart, tycker jag. Om alla barn får tillgång till alla sorters böcker så har vi uppnått något bra. Om barn läser alla sorters böcker har det mindre betydelse om vissa av böckerna är dåliga.
Ibland gjorde vi liknelser med mat. Goda böcker var som grönsaker, dåliga som geléhallon. Liknelsen haltade. Vilken författare satte sig ner för att skriva en jävla kålrot?
Ibland handlade det om vårdat språk. Välskrivet var nyckelordet. Stycket ovan har t ex för korta meningar, för få bisatser, samt en svordom (som alltid är ett tecken på dåligt ordförråd). Inte ett kvalitetsstycke utan ett skräpstycke.
Fast matliknelsen hade ändå sina poänger. Jag läser idag s k skräpböcker till 40 procent. Och jag läser så kallade kvalitetsböcker till 60 procent. Jag vill ha det så. Jag behöver avkoppling, men också food for thought. Då måste jag låta barnen få välja på samma sätt.
Vissa skräpböcker lägger jag dock ifrån mig halvlästa för att de är för mekaniska och förutsägbara. De är inte kvalitetsskräpböcker utan skräpskräpböcker. För mig.
Kanske är de för opersonliga, kanske känner jag inte under läsningen att det är en levande person som skrivit detta. ”Person” kanske är det spett jag kan använda för att försöka bända mig in i kvalitetsbegreppet?
Finns det kvalitetspersoner och skräppersoner? Eller är alla människor kvalitetsmänniskor när man väl lärt känna dem och förstår dem. Ja, tänker jag, alla är kvalitetsmänniskor – utom när de är förställda och tillgjorda. Alla människor som är ärliga har kvalitet. Alla böcker som är ärliga och personliga och skrivna med en inre gnista och kraft får en kvalitet som gör dem läsvärda.
Medan böcker som är tillgjorda, skrivna för att tillfredsställa en manusgrupp, ett kulturråd, en bolagsstyrelse eller en försäljningsavdelning och därför skapade genom ett ostimulerat och segt knackande, blir skräp.
Jag tycker att Astrid Lindgren förvisso är en kvalitetsförfattare. Och jag har en favorit som kvalitetskritiker, Olof Lagercrantz. Ett problem inträffar när favoritkritikern kritiserar min favoritförfattare med orden: ”Det finns inget liv i det hon skriver, det är dött.”
Måste alltså även läsaren stoppas in som en variabel i kvalitetsekvationen? Kanske förblir det dött för den ene, men får kraftfullt liv när den andre läser det.
Jag tänker inte leka kritiker och bedöma om era julklappsböcker håller måttet. Jag utgår helt enkelt ifrån att nästan alla författare sätter sig ner för att skriva kvalitet. Och att landet Kvalitet måste vara mer välkomnande och öppet. Släpp in fler!
Till sist mina egna amatörsynpunkter efter julens dvd-tittande:
Kvalitetskvalitet: Six feet under.
Kvalitetsskräp: Lost, möjligen klassat som dåligt men roligt att se.
Skräpkvalitet: Ingmar Bergman, säkert klassat som bra men trist att se. (Olof Lagercrantz gillade inte heller hans filmer.)
Skräpskräp: Gitter jag inte ens böja mig för att stoppa in i dvd-n...
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar