Mellan det förflutna och framtiden
Från Jan Troell till unga debutanter från Fridhems folkhögskola. Gunnar Bergdahl ser filmhistorien glida samman med framtiden i sin första rapport från filmfestivalen i Göteborg.
Bildmaterial
”På genomresa” .
”Vad är hemma?”
Mattias Malmgren i Csaba Bene Perlebergs minidrama ”Strå”.
”Helst av allt vill jag bli skådespelare”.
Göteborgs filmfestival. En av filmfestivalens vackraste egenskaper är hur filmhistoria och filmframtid glider samman i ett nu. När festivalen rullade igång i helgen med Nahid Perssons intressanta ”Drottningen och jag”, en resa både bakåt till Shahens Iran och in i dagens exiltillvaro för både gamla drottningar och forna upprorskämpar, var förstås festivalens allra största biograf Draken fullsatt till sista plats.
Nahid Persson fick Mai Zetterlingstipendiet på 200 000 kronor. Kulturministern varnade för finanskrisen (detta samtidsspöke kommer att användas i många syften). Roy Andersson, festivalens nye Hederspresident efter Ingmar Bergman, talade allvarligt om konstens ansvar och Jan Troell fick Göteborgs stora filmpris av Göran Johansson via festivalpubliken för sin ”Maria Larssons eviga ögonblick” och var blyg och tystlåten som alltid i sådana sammanhang.
Redan nästa dag sitter jag på en av festivalens minsta biografer och ser ett knippe kortfilmer med skånsk anknytning. Lika fullsatt där. Här möter jag Yohanna Troells och Hampus Linders lilla intervjufilm ”Troell bakom kameran”.
Det är till innehållet en sån där bakomfilm vi har sett tidigare med de där skådespelarrösterna som hyllar sin regissör men framförallt har jag aldrig hört och sett Jan Troell prata om sitt filmande (”jag är ingen regissör”) så avslappnat framför en kamera. Kanske kan det bero på att dottern Yohanna var en av de som lyssnade. Den som såg den pretentiösa K-special-visade ”Troellspegel” ifjol har mycket mer att hämta här.
”Man är en riktig vampyr som försöker suga ut så mycket som möjligt av medarbetarna”, säger Troell och ler lite generat. Men han är garanterat (film)historiens mest sympatiske blodsugare och bilderna från inspelningen av ”Maria Larsson” ger syn för sägen.
Och för att hitta mer av samma fungerande känsla för kulturens uttryck behöver vi inte ta oss längre än till Fridhems folkhögskola utanför Svalöv. Två filmer gjorda av elever där är med i detta fina sammanhang. Malin Lindström har följt sin skolkamrat Jenny M Jensen och hennes försök att komma in på någon av landets scenskolor i ”Helst av allt vill jag bli skådespelare”. Det handlar om nerver, förberedelser, självsuggestion och det blir spännande som en liten minithriller med sin dramaturgiska uppbygnad och bilderna och scenerna är lekfulla och innerliga.
I Josephine Adams, Patrik Forsell och Filip Holms ”På genomresa” kommer så plötsligt Roy Andersson tillbaka. Här sitter han framför dessa elever och blivande filmare och minns sitt största misslyckande ”Giliap”. Vad som var bra och vad som inte höll måttet och varför man ständigt måste ompröva alla framgångar och vända dem till energi för att söka nya sanningar. Det är enkelt gjort, men också med den där levande känslan av närvaro, drömmar och framtidsambition.
Det förflutna och framtiden möts i ännu ett minnesvärt nu. Det är rörande och jag önskar att såväl Filminstitutets Cissi Elwin som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth satt i salongen
Då hade de också fått se det lilla personliga porträtt av uppväxtens Klippan som Niklas Salmose visar oss. På åtta minuter, med en fräsande klippningsteknik som tar oss från bild till bild, snuddar vi vid allt det som var en gång och nu kanske är något annat, det som inte finns kvar och allt det som en gång svarade på filmtitelns fråga: ”Vad är hemma?” En helgjuten, mogen liten kortfilm långt från festivalens största visningar.
Där visas, i festivalens särskilda kortfilmstävling med närmare en miljon kronor i produktionsstöd som pris, dock Landskronafilmaren Csaba Bene Perlenbergs minidrama ”Strå”. Här hamnar vi i ett oroande relationsdrama där något sätts på prov, där något kanske brister. Perlenberg visade redan med fjolårets märkvärdiga ”Väsenpumpen” att han kan berika en strikt formalism. Detsamma gäller – i en helt annan mening – för denna lilla intensiva film på tolv minuter där särskilt Mattias Malmgren, som mannen som befinner sig på gränsen till ett känslomässigt sammanbrott, imponerar.
Låt oss hoppas att Csaba snart får göra sin långfilm. Ambitionerna finns där. Varför inte med Mattias Malmgren och Jenny M Jensen i huvudrollerna?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus