LINDA FAGERSTRÖM: Konstlivets missförstådda katalysator
Frilansande konstutställningscurator är inte Sveriges vanligaste yrke. Det finns uppskattningsvis 60 personer i landet som kallar sig så. Den genomsnittliga frilanscuratorn är en extremt välutbildad kvinna, 30-något gammal som ordnar 1,6 konstutställningar per år och vanligtvis får två månadslöner för att arbeta i åtta månader.
Kultur. Ungefär. Väldigt mycket input, hemskt lite output. Och ändå fortsätter de. Varför? Svaret på den och många andra frågor söktes vid seminariet ”Time for Change – Reality and Visions for Independent Curators” på Malmö konstmuseum i måndags kväll.
Arrangerade gjorde Farawaysoclose (Jessica Segerlund och Linda Rydberg) som sedan 2007 driver ett residency-program för internationella curatorer – det vill säga erbjuder sådana att komma hit och skapa konstutställningar. ”Disarming matter” på Dunkers kulturhus under hösten 2008 var en sådan utställning.
Anna Johansson, frilansande curator och Emma Reichert, curator på Malmögalleriet Signal, redovisade på seminariet den enkätundersökning som de genomförde 2008 bland svenska frilansande curatorer. De kan inte försörja sig på sitt yrke, visade undersökningen, främst på grund av att uppdragsgivare och institutioner ger oproportionerligt låg ersättning och att det saknas offentliga projektbidrag och arbetsstipendier att söka. Inget fackförbund finns det heller, inte ens något organiserat nätverkande. Yrket är oetablerat och relativt okänt, ingen vill ge anslag eller lön till någon man inte begriper sig på eller förstår varför hon behövs.
Curatorerna faller mellan både administratörs-, gallerist- och konsthistorikerrollen; de är både och, och varken eller. Anna Johansson och Emma Reichert menade att institutionerna efter hand kommer att förstå att om man satsar på oberoende curatorer blir konstlivet mer dynamiskt, vilket leder till fler arbetstillfällen för konstnärer och ett mer attraktivt utbud för publiken. Frilanscuratorn som dynamo och kreativ producent, alltså.
I Nederländerna finansierar det kombinerade Utbildnings-, kultur- och forskningsdepartementet en fond för konst, design och arkitektur ur vilken frilansande curatorer kan ansöka om projektmedel. Lex ter Braak, som arbetar med fonden, berättade att curatorerna dock endast kan använda 1 200 euro i månaden som egen lön, trots att fondens totala anslagssumma är 500 000 euro. Han menade att konstvärlden är helt beroende av de fritt arbetande curatorerna och att staten vore dum om den enbart finansierade institutionernas arbete. Varifrån ska då institutionskritiken komma? frågade han sig.
Merete Jankowski, curator vid statliga Danska konststyrelsen (jo! det heter så), påminde om att institutionskritik lika gärna kan infinna sig på företagssponsrade konstutställningar. Hon var skeptisk till om någon egentligen kan påstå sig vara ”frilansande” eller ”oberoende” i en konstvärld så liten och fylld av överlappande kontaktnät som vår.
Det allt starkare fokus som riktas mot curatorerna får inte leda till att konstnärerna lämnas i marginalen, menade hon, och lyfte fram den tredje aktörens betydelse – nämligen publikens. Utan den är både konstnären och curatorn ingenting.
Och för publiken måste man förklara vad curatorer gör och varför de behövs. Inte ens institutionerna verkar i dagsläget till fullo uppskatta eller begripa deras funktion, det stod ju klart redan inledningsvis. Utan publik, ingen framgång – och det måste ju vara drivkraften, det måste ju vara skälet till att dessa frilanscuratorer outtröttligt fortsätter trots obefintlig arbetsmarknad och hopplösa ekonomiska omständigheter. Det och kärleken till konsten, förstås. Men det var det ingen som pratade om.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar