Bilder av finansvalparnas förlorade Sverige
Filmfestivalen avslutade med dokumentärer om ett Sverige som fanns för inte så länge sedan.
Bildmaterial
I "Filmen jag inte pratar om längre" återvänder Jesper Ganslandts och Martin Degrells till decenniet när IT.miljonerna flödade.
Kultur. ”Att skulptera i tid” – så beskrev en gång den ryske regissören Andreij Tarkovskij att göra film. Trots att det är mer än 20 år sedan han gick bort svävade hans ande stundtals över filmfestivalen i Göteborg som slutade i går. Dels alldeles handfast i en ny dokumentär om honom, ”Meeting Andrei Tarkovskij” av Dimitri Trakovsky”, dels som en filmisk referens i en rad filmer med den finska vinnarfilmen ”The Visitor” av Jukka-Pekka Valkeapää i spetsen. Långa tagningar, utmejslade symbolladdade bilder, gåtfulla mänskliga relationer i ett drama bortom tid och rum.
Men egentligen är det i dokumentärerna som tiden blir till filmskaparnas främsta råmaterial. Jag tänker på det när jag ser festivalens avslutningsfilm, Jesper Ganslandts och Martin Degrells ”Filmen jag inte pratar om längre”. Här kastas vi tillbaka mindre än ett decennium. IT-miljonerna flödar, allt är möjligt och ett gäng unga människor med en av dessa tjugoårsmiljonärer i spetsen lånar tio miljoner (”det är lättare än att låna en!”) och ska göra filmhistoriens bästa film. Det havererar förstås när pengarna är slut och verkligheten hinner ikapp drömmarna.
Nu tittar de båda filmarna tillbaka på vad som hände, söker upp de som var med och blandar fragment från det som aldrig blev en film med nytagna intervjuer. Ur denna udda, underhållande och självrannsakande berättelse om ett filmprojekt som man minns och nu pratar om stiger en bild av finansvalparnas förlorade Sverige.
En helt annan slags lera använder animatören Maja Lindström i sin tillbakablick på en alternativ uppväxt i det fina villaområdet i ”Lidingöligan”. Filmen vann festivalens novellfilmstävling och har av det skälet redan fått en första visning i SVT. Det är charmigt och begåvat och detaljskarpt även om jag själv hittade andra minst lika imponerande novellfilmer under en heldag i helgen.
Men av alla dessa svenska dokumentärfilmer som skapade påtagliga känslor av tidens gång och livets obotliga begränsningar blev nog tevejournalisten Jane Magnussons debutverk ”Ebbe – the Movie” den starkaste upplevelsen.
Här berättas historien om Ebbe Carlsson, hans väg till maktens innersta cirklar, hans fall och hans död i aids för femton år sedan.
Med en blandning av journalbilder och tillbakablickar och nygjorda intervjuer skapas en fascinerande tidsväv. Också detta av ett Sverige som fanns för inte alls länge sedan. Ett Sverige som socialdemokraterna hade styrt i nästan 50 år, oskuldens tid innan Palme mördades den där februarinatten 1986, detta folkhem med sina dolda sanningar och fartblinda maktelit där en liten kille från Göteborg kunde göra en grandios uppstigning.
Visst är det rakt och tevemässigt – filmen kommer att visas i en kortare version som K-special - men framförallt är det skulpterad tid.
Bilder ur och av en verklighet som tränger in i drömmarna om hela samhället såväl som i våra enskilda liv.
Det är dokumentärens berikande av filmberättelserna och av fiktionen.
Eller som Leif GW Persson säger i ”Ebbe – the movie”: ”Vore det inte alldeles sant skulle Ebbe Carlsson vara en perfekt romangestalt.”









Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus