Lizas förlorade heder
Bildmaterial
Lars Westerberg.
Debatten om Liza Marklunds "Gömda" har avslöjat att intellektuell hederlighet inte är publicistiska makthavares bästa gren. Jag tänker inte då på sakfrågan: Hur stor rätt har en författare att hitta på? Utan att man så länge undvek att ta själva diskussionen.
Detta har förmodligen mindre att göra med vänskapskorruption och mer med en allmän ovilja att behandla en ordets makthavare på samma sätt som man behandlar andra makthavare. Det är skillnad på makt och makt, på vår makt och andras! Man teg alltså så länge det var möjligt att tiga. Och när det inte längre gick att tiga övergick man oförmedlat till ett osympatiskt drev. Det gjorde inte saken bättre. Den publicistiska blodtörsten förnekar sig inte. Flockens jaktinstinkt. Men den väcks tydligen inte naturligt när det gäller makthavare ur den egna kretsen. Väl tvingade att börja jakten ylar man lika friskt som vanligt.
Det var alltså en journalist från veckopressen, Monica Antonsson, som skrev en bok där hon undersökte sanningen om Liza Marklunds "Gömda". Denna bok recenserades inte. (Undantaget var HD/NST.) En intensiv bloggdebatt fick efter en månad Liza Marklund att själv gå i svaromål. Först därefter recenserade de stora tidningarna. Och erkände att det var ett misstag att inte diskutera saken.
Liza Marklund har beklagat att "Gömda" har kallats en sann historia. Baserad på en sann historia hade varit mer rättvisande. Och klassifikationen på biblioteken har ändrats från biografi till roman. Och i en roman, det vet vi, har diktaren frihet att göra om verkligheten. Litterär sanning är något annat än vanlig sanning.
Och på detta enkla sätt har man försvarat Liza Marklund. Konstigare än så är det inte, säger hennes vänner. Det är sant att saken inte blir så uppenbar längre. Dock är dokumentärroman något annat än reportage, det är en speciell romangenre med speciella förväntningar och krav. Det räcker inte med att kvinnomisshandel existerar och att temat behandlas på ett effektivt och engagerande sätt. Saknar skildringen komplikation är detta en viktig litterär invändning. Så svartvit är aldrig verkligheten, kan man hävda, och en litteratur som bekräftar förutfattade meningar är ingen god litteratur. Att göra skurken till invandrare och hjälten till svensk? Det kan ju aldrig försvaras med att svenskar och invandrare är lika goda kålsupare och därför är ett sådant fall en möjlig slump. Om det är författaren som hittar på, så underblåser hennes påhitt läsarnas fördomar. Det enda sättet att försvara det är, att det fall romanen baserar sig på, råkade vara sådant och att det skulle minska trovärdigheten om man ändrade på denna punkt.
Alltså. Kvinnomisshandel existerar och det gäller att behandla det på ett trovärdigt sätt. Det behöver inte vara en exakt kopia av ett verkligt fall, men man måste kunna hävda att det kunde varit så. Det är inte rena fantasier, den bakomliggande verkligheten är betydelsefull.
Man har också försvarat Liza Marklund från feministiska utgångspunkter. Den som är starkt feministiskt engagerad kan se detta som den verkligt intressanta aspekten av Marklund-affären. Säkert finns det inslag av avundsjuka i drevet och Liza Marklund är onekligen kvinna. Men något konstigt är det. Om en vanlig kvinna drar i härnad mot en ung, rik, framgångsrik och vacker kvinna bör man ur feministisk synpunkt hålla på elitkvinnan. Eftersom bara elitkvinnan är ett hot mot männen, väcker deras jantelagsmentalitet. Jag undrar om det inte finns en hake i det resonemanget.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus