En kör av musikalisk okunskap
Fem skarpa hjärnor analyserar var sitt specialområde i riksdagsenkäten. Lucas Svensson scenupplevelserna, Martina Lowden böckerna, Marianne Lindberg De Geer konstpreferenserna, Stefan Jarl filmvalen och Andres Lokko musiksmaken. I dag avslutar Andres Lokko.
Bildmaterial
Andres Lokko
Andres Lokko, född 1967, är en av Sveriges mest inflytelserika musikskribenter som bland annat startade tidskrifterna Pop och Bibel. Han medverkar numera i Svenska Dagbladet, är bosatt i London och medlem av Killinggänget.
Kultur. Vi vet att Storbritanniens premiärminister Gordon Brown uppskattar Arctic Monkeys socialrealistiska texter och att president Obama är förtjust i Jay-Z samt personligt bekant med Jeff Tweedy i det plågade kritikerfavoritbandet Wilco.
Och, ja, vi vet att Mona Sahlin älskar sin Bruce Springsteen mer än livet självt och jag har ett obehagligt minne av att ha sett ett tv-program på svensk tv där Fredrik Reinfeldt rör sig rytmiskt till Simple Minds.
Men när man tar del av 220 svenska riksdagsledamöters svar på frågor om sina största kulturupplevelser i kategorierna bok, film, scen, konst och musik är det betydligt mer fascinerande läsning än när jag i somras i Daily Telegraph en morgon fick ta del av innehållet i Barack Obamas iPod.
Som musikkritiker förundras jag – med fortfarande gapande mun – över det generellt så brinnande ointresse som ryms där men också för den ögonblickliga insikt om hur musikens språk är i så konstant förändring och resultatet därför ofta blir provocerande omodernt.
Dessutom handlar valen överraskande sällan om själva musiken, om artister, melodier eller texter. När politikerna besvarar frågan om vilken som är deras favoritbok är det ingen som nämner var de läste boken, vad det var för väder eller hur gamla de var.
I musiksvaren däremot, är det just årtal, årstiden den upplevts under samt mängder av geografisk information som den genomsnittlige politikern anser vara viktigare än något annat. Inte minst som trivialiteter som namn, titel eller ens musikalisk genre. "En utomhuskonsert i Sydney 1991" är ett sådant svar, "Kalkbrottet utanför Rättvik" ett annat.
Knappt någon nämner en för ändamålet avsedd lokal, alla svar av helt geografisk karaktär nämner platser som undantagslöst och ursprungligen skapats för ett helt annat syfte, som till exempel just brytning av kalk.
Beskrivningarna "på 70-talet" och "i Köpenhamn" är inte helt oväntat populärast bland jordbruksministrar och miljöpartister.
Mest älskvärda är de genuint bisarra svaren, som i vissa fall lyckas kombinera flera av de tidigare kategoriernas anmärkningsvärda innehållslöshet med obegriplighet i sen mest renodlade form:
"En skiva av Anders Glenmark som var en demoskiva. Demot bestod i att det var ett ljuddemo" (s).
"När jag var på en konsert i London 1987" (kd).
"Det (mina musikupplevelser) är många. Visor framförda av personliga röster, känslofylld musik, men även fantastiska konserter av olika slag", skriver en miljöpartist till synes helt fritt från munnen.
"Earth, Wind & Fire 1973" (här är det bisarra blott informationen att just moderaternas Beatrice Ask var nere med Earth, Wind & Fire så tidigt som 1973 när de fortfarande var ett djupt afrocentriskt funkkollektiv med progressiva frijazztendenser).
"Jag väljer liveuppträdanden med popartister!" (m).
"En Zappa-konsert under månförmörkelse i Spanien." (Givetvis en miljöpartist.)
Och om det nu ska kvalificera in som den absolut starkaste musikupplevelse man någonsin har haft så imponerar den moderata riksdagsledamot som svarade "Imagine av The Beatles" starkt med sin djupa okunskap om vad det är han har älskat så intensivt i alla dessa år.
Inte helt oväntat infrias många av ens eventuella fördomar. För att förenkla en smula kan man sammanfatta hur den politiska färgen avgör ens musiksmak eller vice versa ungefär så här:
Socialdemokrater följer lydigt sin nya partiledares kärlek till Bruce Springsteen, Bob Dylan och deras Linköpings-kusin Lars Winnerbäck. De är också de enda av de representerade partierna vars folkvalda har den – i sammanhanget – nästan tidsenliga åsikten att soft metal med Def Leppard och Whitesnake är det finaste de vet.
Vänsterpartiets individuella musikval innehåller flest artister som faktiskt lever och fortfarande producerar musik. Tyvärr är de levande artisterna oftast Laleh och Looptroop.
Miljöpartiet gör sitt yttersta för att uppfylla precis varenda klassisk fördom deras belackare skulle kunna ha och ger organiskt odlade hippiesvar i haschgulnat helskägg så fort de får chansen. Så som "Ummagumma", egentligen vad som helst från "länge sedan" följt av en ständig osäkerhet om när det egentligen var och hur de kom hem. "Gärdesfesten" och "Gasolin" figurerar också ymnigt där.
Ju mindre sagt om Kristdemokraternas gränslösa kärlek till "traditionella julsånger" och barnkörer av alla de slag ju bättre. Moderaterna överraskar genom att knappt nämna ett enda syntpopband men tar igen detta genom att ha ett osunt förhållande till Verdi trots att personen i fråga redan lider av ett svårt adligt franskt trippelnamn.
Och, en Tom Petty & The Heartbreakers-konsert undantagen, slutade centerpartiet mangrant att överhuvudtaget konsumera musik kring månadsskiftet november-december 1980.
Ja, jag vet. Folkpartiet saknas i det förutfattade meningsdiagrammet. Anledningen är att de medverkande folkpartisterna – förutom en viss slagsida för "Kristina från Dufvemåla" – har en så kaotisk smak att ingen som helst logik går att skönja när de rusar hejvilt mellan Portishead och Rhapsody in Rock. Men det är också just därför enkelt att se hur deras musiksvar utgör en så talande spegelbild av folkpartiets politiska beslutsprocess i Riksdagen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus