Snitt i tiden
Johan Malmberg. Temat på årets Berlin filmfestival, som avslutas i helgen, var globalisering och jurymedlemmen Henning Mankell förväntade sig inför festivalen många filmer som belyste just detta. Om inte han valt bättre i utbudet än jag, tror jag han blev aningen besviken. Som filmtema är det sannerligen också en utmaning. Däremot fanns åtskilliga filmer som inte väjde för kontroversiella ämnen och springande oroshärdar. Israelen Yoav Shamirs "Defamation" om offerrollen inom judiska samfund var definitivt en, Raphaël Nadjaris "A History of Israeli Cinema" en annan och Simone Bittons "Rachel" om en amerikan som dödades när han försökte rädda palestinska hem i Gaza en tredje.
Harvardfilosofen Petr Lom har omskolat sig till filmare och är den som, mot dåliga odds, fått tillstånd att filma i Iran. "Letters to the President" är en film som av exiliranier i premiärpubliken kritiserades hårt för att vara alltför vänlig mot president Mahmoud Ahmadinejad; själv såg han den som (i nya Obama-administrationens anda) ett försök att lyssna i stället för att mekaniskt kritisera. Han målar fram Ahmadinejad som en populist som vinner enkla poäng på att inrätta ett slags myndighet som tar hand om de brev medborgarna uppmanas att skriva till presidenten (hittills tio miljoner brev, varför tre fjärdedelar är besvarade!). Utan att bortse från Irans totalitära regim ger dokumentären en viktig bredd i skildringen av fattiga, medelklass och regimens metoder att hålla folket i schack.
I november är det 20 år sedan Muren föll och i framförallt "Deutschland ´09" gör 13 av landets mest kända regissörer ett allvarligt försök att skildra tillståndet i nationen. Dystopiska elegier, globaliseringskritik, klasskamp och konsumismkritik; Varför köper de flat-screens när de inte har råd med mat? som medelklassjournalisten undrande frågar sig inför mötet med underklassen i Sylke Enders kortfilm. Som pendang till Kluges, Fassbinders och Schlöndorffs "Tysk höst" (1978) som gjordes efter RAF-åren och Stammheim finns de givna referenserna; Nicolette Krebitz låter en ung tjej som bara vill ha rätten att må dåligt möta Ulrike Meinhof och Susan Sontag och flera bidrag anspelar på livet under Stasi och Gestapo och jämför med hur den nya tidens repression sker i antiterror-lagarnas namn.
Som snitt i tidsandan, visst. Men Berlin är något annat. Själva navet för Delningen, för Förändringen, för historiens slut och början. Ingen annan stad lever så med sin historia. Därför är det Dominik Grafs och Martin Gressmans bidrag som bidrar till störst eftertanke när de skildrar stans arkitektur: Varje diktatur ändrar först sitt språk, sedan sin arkitektur. Filmfestivalens kärna är Potsdamer Platz, som det senaste decenniet vuxit fram till en bisarr megaloman koloss i glas och stål. Vad säger egentligen den om tillståndet i Tyskland 2009?
Är det verkligen en arkitektur som erbjuder känslomässig tröst som dess arkitekt säger!? Eller är det en postmodern skapelse med sin förmenta transparens, en låtsad genomskinligheten som byggs upp samtidigt som fattigdomen och förfallet flyttas bort.
Så är också Berlin en del av globaliseringen, förstås.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus