Till konstens försvar
Caroline Ringskog Ferrada Noli, konstvetare och vår Pariskrönikör, ger sig in i debatten om rätten att tänja på konstens gränser - även om man går på Konstfack.
Kultur. Konsten imiterar livet brukar det heta. I själva verket imiterar konsten sig själv eller i alla fall sin egen kontext. Och så skapas civilisationen, moderniteten och nutiden.
När kulturminister Lena Adelsson-Liljeroth opponerade sig mot grafittipersonen NUG:s film "Territorial pissing", videon på en maskerad person som vandaliserar en tunnelbanevagn, på konstmässan Market förra helgen ingår hon i en tradition. Det är den gamla berättelsen om makt och motstånd som historiskt alltid slutat i den utveckling som formar vårt gemensamma kulturarv.
Det kanske låter lite väl mycket som matematik. Men att Liljeroth, i egenskap av norm, inte gillar vad hon ser, är ironiskt nog det yttersta beviset att det kan vara konst att räkna med.
Till exempel: När renässansen kom, var det ett brutalt brott mot kyrkan. Ett sätt att säga nej till Gud som huvudperson i människans liv, genom att sluta måla bibliskt. OCH SÅ VIDARE.
Fast vem är förvånad egentligen, ett moderat statsråd och graffiti? Dessutom är verket i harmoni med kritikerna, det dröjde inte länge innan ryggdunkningarna uppenbarade sig på kultursidan. Ingen egentlig utveckling har alltså skett. NUG är fortfarande i fas med korrekt konst.
Brännpunkten för var samtidskonten ska springa är snarare, är de kulturjournalister och ledarskribenter som sett rött efter den första Konstfacksstudenten Anna Odells verk, att simulera en psykos vid Liljeholmsbron i Stockolm.
Dådet utfördes som ett led i ett examensarbete för cirka en månad och så mycket hat och kritik har inte konsten fått sedan Marcel Duchamp ställde ut en pissoar, och då hade han ändå ett band av avantgardekonstnärer som backade upp honom.
På den här månaden har det varit svårt att tyda vad som är vanligt kvinnohat och vad är konsthat. Men kombinationen en kvinna som gör konst som verkligen, inte bara teoretiskt, utan verkligen upprör, är helt för svår att ta.
Bloggar bloggar sig blå. Etikprofessorer och överläkare spyr galla.
Inte på ett enda ställe har jag läst ett försvarstal till Anna Odell. Inte någonstans står det om konstens roll och det gama dilemmat att offra för konsten. För det är det hon har gjort, offrat sitt anseende för ett högre syfte. Hon tog kulan.
Samtidskonsten i Sverige har varit viktig, men på senaste åren varit rätt lam. Såväl konsthögskolelever som de mest hyllade konstnärerna som Ernst Billgren, Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström målar figurativa flickor, fåglar, träd, rävar och djur. Vackra bilder som inte upprör någon.
För konst ska överhuvudtaget ha en funktion måste den spegla samhället. Att rita ett rådjur eller en tanig flicka med en gran i bakgrunden är snarare en regression, ett steg bort från nutiden, en nostalgisk dekoration och det har vi faktiskt redan reklamare för.
Nutidskonsten räknas av konstvetare världen över, ha sin början när Duchamp ställde ut en pissoar på The Armory Show i New York 1917. Utan honom, ingen avantgarde, utan avantgarde ingen utveckling. Samma med Strindberg, som var genuint hatad av etablissemanget. Men är det så lätt att man måste heta Marcel eller August i förnamn för att bli betraktat som hjälte och rebell och inte en jävla hora som bara förstör?
I generationer har ryggdunken ekat sedan Duchamps tråkiga pissoar. Sen dess har konstnärer slagit knut på sig själv för att uppröra. Men nästan alltid stannar det vid att vara världsfrånvänt skit. Fast i Anna Odells fall, råkar det vara högst aktuellt. Det handlar sjukvård, människans skörhet i dagens samhälle, medmänsklighet.
Konst handlar inte bara om skönhet. I en värld där media handlar mer om lösnummer än att kritisera maktordningar, finns det återigen ett behov av konstnärens roll som kritiker och ögonöppnare.
Gilla det eller inte. Anna Odell och i viss mån NUG få oss att ställa frågor igen om rätt fel, skönhet vara och icke-varande och makt och icke-makt. Vad är egentligen konst? Inte är det inredning i alla fall.
Att Fredrik Bengtsson, som är enhetschef på SÖS anmäler Konstfacks ledning till JO, bekräftar återigen regeln, fyller kriterier av som gör konst till konst.
Anna Odell har erfarenhet av psykvården, allvarliga upptäckter som hon vill belysa för resten av det samhälle hon lever i. Jag säger det är viktigt att lyssna.
Om det inte vore för att konstnärer historiskt fungerat som Anna Odell skulle vi leva i en samtid där kungen och kyrkan fortfarande skulle diktera villkoren för vad som är konst. Så kan vi inte ha det.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus