Vargen kommer från Konstfack
Lars Westerberg. Ännu en gång häpnar Sverige över Konstfack. Knappt har fallet Anna Odell, flickan som spelade mentalsjuk, lämnat löpsedlarna, förrän tidningarna fylls av en ny konstskandal. Den här gången är det en elev på Konstfack som sprejat ner en tunnelbanevagn. Vilket innebär saneringskostnader för flera miljoner kronor, meddelar en upphetsad kvällstidning. Rektorn på konstfack lovar att omedelbart betänka om det kan röra sig om en olaglig handling.
Nu har den meningsfulla provokationen varit en viktig del av den moderna konsten. Dels har man velat vidga konstbegreppet, konst är något vida mer än museala holländare. Dels har man velat framhålla andra värden än de som befrämjas av materialism och kommersialism. Graffitikonsten har varit en undergroundkonst, vilket gjort att den förföljts av nitiska politiker. Vilken rätt ska konstnärerna ha att förfula det offentliga rummet? Men många ryser av vällust när de ser graffiti. Det är en konst, som jämfört med annan konst, har stor folklig genomslagskraft. Och många föredrar den framför utförsäljningen av det offentliga rummet till kommersiella intressen.
Nå, flera miljoner är flera miljoner. Men de allmänna kostnaderna för detta får väl jämföras med kostnaderna för inköp av offentlig konst. Några tycker inte att samhället ska betala för konst över huvud taget. Men utan konst skulle vi alla förlora möjligheten att växa som människor. Tror man inte på möjligheten av att växa borde man åtminstone beklaga förlusten av valfrihet. Annars är liberalismen bara prat.
Men i fallet Anna Odell var det ju inte bara en kostnadsfråga. Kan man säga något även till hennes försvar? Jag har många gånger skrivit om den moderna konstens tendens till poänglösa provokationer. Detta argument används också mot Anna Odell. En poänglös provokation är att kissa offentligt, vilket för några kan verka stötande men i övrigt är poänglöst. Sak samma med religiösa hädelser som gör vissa människor upprörda, men inte åstadkommer något annat. Som att bita konsthallsbesökare i benen, vilket kan vara nog så otrevligt, men knappast något mera. Men att undersöka psykvården, hur människor blir behandlade när de är psykotiska, det är väl i alla fall en tanke.
Jag håller också med Maria Rydhagen i Expressen (den 4 februari) om att experimentet kräver mod och att konstnären utsätter sig själv för obehag. Det är ett experiment som inte bara går ut över andra. Man kan också hålla med om att man inte kan bedöma konstverket förrän det är färdigt. En försvarare, Sophie Allgård I Svenska Dagbladet skriver (den 3 februari), att den här typen av konstverk tangerar undersökande journalistik. Men hade det varit undersökande journalistik hade det varit lättare att utvärdera. De omoraliska medlen hade kunnat ställas mot värdet i de avslöjanden som genererades. En sorts wallraffande, alltså. Men vad kan konsten tillföra?
Det andra viktiga försvaret kommer från Thomas Jackson i Sydsvenskan (den 3 februari). Han menar att det som projektet kan kasta ljus över är tre områden:
Möjligheten av felaktig diagnosticering, hur tystnadsplikten respekteras och hur benägen man är till våldsanvändning. Visst. Men tystnadsplikten upphäver väl sig själv om patienten visar sig vara simulant. Och man tillgriper naturligen det våld som nöden kräver. Endast upprepade prov kan avslöja om missbruk är vanligt. Och diagnosticeringen blir rimligen rätt grovhuggen i den akuta fasen. Den undersökande journalisten skulle vara tvungen att förlänga wallraffandet för att få fram något intressant. Vad skulle konsten kunna tillföra?
Men man vet alltså ännu inte vilka insikter som detta konstverk hoppas kunna förmedla. Men jag håller med om att priset är högt. Respektlöst mot de lidande och irriterande för dem som anstränger sig för att hjälpa.
Som att ropa ”Vargen kommer!” för att undersöka hur människor reagerar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus